About

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

Intensivkurser

  • Januari
  • Februari
  • Mars
  • April
  • Maj
  • Juni
  • Juli
  • Augusti
  • September
  • Oktober
  • November
  • December

Systemen bäddar in oss, vi lever som vi kan, och att som enskild ”leva som man lär” är en gång för alla omöjligt om man inte är beredd att ställa sig helt utanför samhället.

Jag tror det finns en annan väg: att erkänna konflikten, sätta ord på den och diskutera vad systemen gör med oss.

 

- 2012

En kris i det ekonomiska systemet skapar en reva i kulissen. Systemets baksida blir synlig för ett ögonblick. Men en kris tvingar också fram en omfördelning av makt. Och om man undantar de sällsynta tillfällen i historien när en ekonomisk kris har mynnat ut i social revolt, så innebär en sådan omfördelning alltid ett befästande av redan existerande maktstrukturer.

Makten blir rädd, och vill förskansa sig.

 

 

- 2011

Kunskap sprider sig -

som en sten i vattnet

 

Är framtiden en vetenskap? Ett ministerium? En konspiration?

Om behovet av en aggressiv forskning.

Aggressiv forskning handlar om att ställa frågorna som inte får något svar, men ändå måste ställas. Svåra frågor. Dumma frågor. Arga, omöjliga frågor. Frågor som inte är frågor utan programförklaringar, proklamationer, manifest. Vad fan är det som händer! Hur länge ska det pågå! Kan man inte bara göra tvärtom! Eller! Hur står ni ut med den här skiten!

På Eslövs Universitet utgår vi från svaren för att aggressivt söka frågorna. Utbildningen erbjuder fri tillgång till Fakulteternas Arkiv, enligt ett system bestående av tre fakulteter och nio institutioner:

Fakulteten för älgar

- med institutionerna för älgar u horn, älgar m horn och vita älgar

Fakulteten för björnar

- med institutionerna för sjöbjörnar, djungelbjörnar och isbjörnar

Fakulteten för apor

- med institutionerna för stora apor, små apor och halvapor

 

Menin aiede, thea-

 

Hatet är vanmaktens svar på orättvisorna;

vreden däremot är motståndets.

Hatet är en spegelbild av underkastelsen;

vreden förnekar den.

 

Varför perifer gentrifiering?

 

Några ord från Rektor

 

Om någon bad mig beskriva Örtofta skulle jag kanske svara att det är det där skräpet som ni susar förbi med x2000 ungefär fem och trettifem efter att tåget lämnade Lunds Central. Stället där ni alltid blir stående på morgnarna för att dom håller på och lägger nya fjärrvärmeledningar vid bruket. Det är härifrån det luktar apa i november när ni ligger och svär bakom betlassen i takt med gnisslet från era vindrutetorkare. Den enda plats där tåg mot Höör via Eslöv alltid är mellan tre och fem minuter sent.

 

På den här sidan Kävlingeån faller huspriserna med ungefär en miljon. Fråga mig inte varför, de bara gör det. Jag brukar tänka mig att det har något med ortens tyngd att göra, en inre magnetism eller för att uttrycka det på skånska: kläggighet - som inte går att uppleva på samma sätt på närbelägna, mer lyckade platser, som Håstad, eller Stångbystaden.

 

På sådana orter rusar huspriserna i höjden helt enkelt för att det inte finns något som håller dom nere. Inget liv. Inga ruggiga historier som går om folk som svullnar upp i magen för att dom inte äter på en vecka, eller om bruksarbetare som trillar ner i sockersilon och drunknar som i kvicksand. Inga jävla brädhögar som tornar upp sig på gräsmattan hos en gubbe utan att någon bryr sig. Inga varmvattenläckor som mitt i vintern tvingar papporna att släpa upp varenda svullen pelletssäck ur källaren, tunga och varma som sovande barn, och lägga dem att stelna i en hög på gården. I Stångbystaden har dom förstås fjärrvärme. Inga problem, inget liv, men det är så folk vill ha det. Folk är döda.

 

När jag själv flyttade hit i slutet på åttiotalet fanns här inte en käft. I alla fall ingen jag kände. Jag hyrde av godsägaren som var ett fastighetsbolag i Malmö, och varje gång jag klev av tåget tittade länstrafikens kontrollanter ut och räknade mig. Det var tydligt att man tvivlade på att det bodde folk här. Idag är jag rätt övertygad om att det ändå gör det, men det har varit en lång och besvärlig process. Precis som dom flesta idioter som flyttar ut från stan hade jag romantiska illusioner om att det där med att det inte ”händer nåt” i hålor som den här var en myt; i själva verket händer det ju ”massor”.

 

Men det märkliga och egenartade med platser som Örtofta är ju att det inte gör det. Visst växer barnen upp och visst dör det undan folk, och visst uppstår dialekter, men det betyder ju inte att det ”händer nåt”. Till och med när det ser ut att ”hända nåt” – som när det sker arbetsplatsolyckor på sockerbruket, eller som när några galningar från Hjärup kommer hit och misshandlar folk, vilket skedde på en spritfest 2004 – sjunker det så snabbt in i den händelsefattiga bakgrunden att det bara förstärker den. Livet här är inte det lilla, som ”händer” - utan det stora, som pågår. Det är kanske inte särskilt vackert, och det luktar. Men numera tycker jag det luktar gott.

 

I en tid som är så stinn av händelser som vår kan det vara svårt att få syn på det där ”pågåendet”. Men jag lovar, det är det som kommer att rädda oss. Jag kan fortfarande minnas känslan av revansch de första åren, när jag tog tåget in till Lund i gröna gummistövlar och gick runt på deras gågator och svinade ner. Idag tror jag mer på diplomati. På resa brukar jag packa det viktigaste i en väska med den lokala fotbollsklubbens emblem. Ibland funderar jag på hur det skulle vara att bli begravd i den.