SD i riksdagen

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

SD i riksdagen

 

Dagens Nyheter, okt 2006

 

 

Fyra krossade glasdörrar, var det allt? Några dagar efter Sverigedemokraternas landsmöte ligger Storgatan i Eslöv tom och öde. Det sorgliga attentatet mot Medborgarhuset har sjunkit tillbaka in i den offentliga tystnaden. Kvar är hålen, och skärvorna.

 

Jag känner igen känslan någonstans ifrån. Precis som jag känner igen den medan jag följer den debatt som pågår i Sydsvenskan sen några veckor, i kölvattnet på Sverigedemokraternas skånska valframgångar. Författaren Fredrik Ekelund inledde den med en provokativ artikel där han talade om ”rasismen mot etniska svenskar” som en förklaring till valresultatet. En analys som visste var den tog: rakt under bältet på den liberala Malmövänstern.

 

Utan att trassla in mig i Ekelunds resonemang eller referera debatten i detalj kan jag konstatera två saker. För det första ängsligheten: hur automatiskt diskussionen fastnar i frågor om argumentationsteknik och grötmyndigt moraliserande. För det andra – förstås – att det är ännu en debatt som förs över huvudet på dem det handlar om. Och att ingen verkar se det som besvärande.

 

Var kommer den från, denna rädsla för att tänka? Vad vi bevittnat den senaste månaden är egentligen något ganska fascinerande. Ett helt samhälle befinner sig på en gigantisk vridscen. Efter en perfekt designad valrörelse är det som om någon kommer åt en knapp – och plötsligt, den 18 september, vaknar vi på Sveriges baksida. Utan att vi vet hur det gick till betraktar vi med fascinerad avsmak allt det mörka, slemmiga som väller upp, från rasismen i det krisande Landskrona till de svartbetalda filippinska husorna i maktens källare.

 

Vem orkar tänka tanken att det kanske finns ett samband mellan dessa bilder? Det är rimligt om de föder nya, rentav obekväma frågor. Och faktum är att i den sverigedemokratiska frammarschen i Skåne fanns ett intressant undantag: Vellinge. Skånes och Sveriges starkaste moderatfäste. Där tog partiet inte ett enda mandat. Varför?

 

Jag medger, det är att ge sig ut på hal is. Men törs man inte ge sig ut på hal is blir det ärligt talat inte mycket is att gå på. Återstår att hålla sig på land – patrullera vidare längs den berömda rågången, fortsätta demonisera.

 

Som sagt, känslan är bekant. Det var så här det var att stå på Avenyn i Göteborg dagen efter händelserna 2001 – samma tvivelaktiga upplevelse av att få bevittna en enorm, politisk antiklimax; känslan av att locket faller igen, att här, precis här, körde demokratin i väggen. Det gick några rutor, ok, vi reparerar och går vidare. Vart då?