Turism och klimatpåverkan

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

Turism och klimatpåverkan

 

Obs P1, aug 2008

 

 

Det gäller att skynda på om man ska hinna se de grönländska isbergen. Och skyndar på är just vad vi gör. Under intryck av larmrapporterna om smältande inlandsisar och en snart isfri nordpol flockas flygturisterna på Arktis. Faktum är att på tio, femton år så har den arktiska turismen ökat med femtio procent – en ökning som förstås ytterligare spär på växthuseffekten. Och därmed påskyndar issmältningen med kanske några tusen kubikmeter till.

 

Den globala turismen framstår alltmer som ett offer för sig själv, konstateras det i sommarnumret av den franska miljötidningen Terra Economica. Står vi rentav inför slutet på massturismen, frågar sig tidningen, och svaret är inte alldeles givet. Visserligen ser det mörkt ut när man ser till såväl annalkande oljebrist som en klimatpåverkan som på ett högst konkret sätt hotar många turistorter. Vi ser redan skidorter drabbas av snöbrist, och paradisöar av översvämning.

 

Men samtidigt är turismen fortfarande en av de stora framtidsbranscherna, och turistsatsningar brukar vara ett självklart svar på de problem som uppstår när gamla industrisektorer sviker. Förra året ska 898 miljoner turister ha strukit omkring på planeten, jämfört med 166 miljoner 1970. Två miljarder flygplan gick i luften. Turismen står idag för fem procent av de globala utsläppen av växthusgaser, och de väntas öka med mer än det dubbla de närmaste trettio åren. Hur det ska gå till är oklart, men år 2020 räknar man med att det totala antalet turister kommer att stiga till 1,6 miljarder, skriver Terra Economica. Nästan en fördubbling mot idag.

 

Men det handlar inte bara om antalet turister. Jämför man dagens turism med den på till exempel sextiotalet visar sig även andra, och för miljön minst lika viktiga skillnader i beteendemönster. Turisterna reser helt enkelt allt oftare, allt längre bort och för allt kortare tid. De riktigt stora turistsatsningarna genomförs idag i utvecklingsländer, som i turismen ser en möjlighet att lyfta efterblivna landsdelar ur fattigdomsspiralen. Något som ofta leder till att miljön offras på utvecklingens altare. Terra Economica har besökt det framväxande turistparadiset Mediterrania-Saidia i nordöstra Marocko, en fattig och eftersatt region som till skillnad från den marockanska atlantkusten aldrig har lockat några horder av turister. Nu ska det bli ändring på det. Mediterrania-Saidia är en gigantisk anläggning som när den står klar förväntas ta emot en miljon turister per år. Och det är bara början. Sex liknande, helt nya turiststäder är tänkta att anläggas längs medelhavskusten enligt kung Mohammed VI:s så kallade Plan Azur: en storsatsning på turism som har som mål att öka turistströmmen till Marocko från 6 till 10 miljoner år 2010.

 

Men marockanska miljövänner är förtvivlade. Mediterrania-Saidia byggs precis vid Moulouya-flodens utlopp, ett känsligt biologiskt reservat som nu hotas av vägar och annan infrastruktur som måste anläggas för turisternas skull. Privatiseringen av sju kilometer allmänna stränder kommer att öka det mänskliga trycket på flodmynningen, påpekar man: för att inte tala om vad tre golfbanor innebär i en redan uttorkad region… Kritikerna tvivlar dessutom på att turistsatsningarna verkligen kommer att ge de 35000 direkta och 175000 indirekta arbetstillfällen lokalt som den kungliga planen utlovar. Mycket pekar på att dessa nya hotellstäder istället kommer att få drivas med hjälp av importerad, östeuropeisk eller rentav kinesisk arbetskraft.

 

Och då återstår ändå frågan om det kommer att finnas turister tillräckligt för alla dessa paradis? Under trycket av en minskad köpkraft och ett stigande oljepris har antalet resenärer i till exempel Frankrike nu minskat fem år i rad, berättar Terra Economica. Dåliga nyheter för turistindustrin, och särskilt flygbolagen där många nu slåss med kniven på strupen mot krympande marginaler. Problemet, skriver Terra Economica, är att det inte nödvändigtvis är några goda nyheter för miljön. Fem procent av resenärerna, de allra rikaste, står för hälften av alla utsläppen från flygtrafiken. Här handlar det om turister som knappast skulle kunna tänka sig att avstå den där shoppinghelgen i Hongkong för två veckors stugsemester därhemma.

 

Och då är frågan vad det hjälper om vi andra gör det? Eftersom Terra Economica är en uppbygglig tidskrift innehåller den en massa tips på hur man kan förändra sitt resbeteende i klimatmedveten riktning. Som genom att resa långsammare, ta längre semestrar, koldioxidkompensera, eller kanske resa i en god saks tjänst. Själv tycker jag den sortens uppmaningar ger en moralistisk slagsida åt en debatt som egentligen borde vara en rättvisedebatt. Resandet har alltid varit en klassmarkör, det är sant, men just nu kan det vara på väg att bli det igen på ett sätt som det faktiskt inte har varit på länge. Jag måste fråga mig om det verkligen är ”massturismen” i sig som är problemet? Om nu de stora klimatbovarna alltid kan köpa sig fria från både ansvaret, och konsekvenserna?