Därför måste kulturen vara vänster

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

Därför måste kulturen vara vänster

 

Dagens Nyheter, mars 2012

 

 

Hur kommer det sig att en krönika som sjunger opportunismens höga visa kan bli det stora debattämnet i Kultursverige 2012? Vad är det som har hänt när en man som rättar kappan efter tidens vindar framstår som modig, och ståndpunkten ”gilla läget” plötsligt som kul och… viktig?

Kanske, tänker jag, handlar det om att Bengt Ohlsson ändå sätter fingret på ett slags tabu. ”Måste kulturen vara vänster?” lyder rubriken, och den naiva frågan är förstås retorisk. Inte alls, förväntas vi svara med tillbörlig tolerans: det går så bra att vara höger också.

Men retoriska frågor bör man vara på sin vakt mot. Det finns alltid en annan under ytan. I det här fallet räcker det att lägga till ett litet frågeord för att det ska bränna till betydligt bättre: Varför måste kulturen vara vänster?

Ja, varför?

Rent praktiskt kan man ju se det som en följd av att den ideologiska maktbalansen förskjutits så totalt att liberala och konservativa värderingar numera genomsyrar inte bara ekonomin, som de alltid gjort, utan även politik och media. Återstår kulturen, där vänstern fortfarande kan få plats.

Som liberal kan man säkert tycka det är onödigt. Men varje samhälle har ett behov av systemkritik, av en motoffentlighet som ser på systemet utifrån och sätter själva dess konstruktion under debatt. Det handlar alltså inte bara om att hävda mjuka värderingar som ”jämställdhet” och ”demokrati” – där högern, som Ola Larsmo påpekar, hunnit ikapp sin tid – utan om att visa på systemets inre motsättningar, hur dess krav och prioriteringar står i konflikt med just dessa principer. Ett system som inte har utrymme för den sortens samhällskritik blir ett totalitärt system.

Men viktigast och värst är att det blir trängre, rent mänskligt. Bengt Ohlssons text är i sig själv ett tidstypiskt exempel på hur det kan gå. Kärnan i hans avbön riktas mot den dubbelmoral han ser bland alla vänstermänniskor som inte lever som de lär. Egenföretagare med röda stjärnor på kavajen. Konsumtionskritiker med Iphone. Örk.

Jo tack, jag vet. Som kulturentreprenör och husägare är jag själv en av dessa hycklare, kämpande med avdragen, ständigt plågad av mitt socialistiska samvete. Men jag är övertygad om att mitt hyckleri också är något jag delar med en bred majoritet i detta land, långt utanför den röda stjärnans glesa skaror – med alla dem som ibland känner vardagen skava mot principerna, som då och då tänker att man nog borde jobba lite mindre, ta tillvara gamla kläder, sluta köra bil.

Och hellre hyckleri än opportunism, om jag får välja. Systemen bäddar in oss, vi lever som vi kan, och att som enskild ”leva som man lär” är en gång för alla omöjligt om man nu inte är beredd att ställa sig helt utanför samhället.

Jag tror inte på det. Jag tror det finns en annan väg: att erkänna konflikten, sätta ord på den och diskutera vad systemen gör med oss.

Som man gör i kulturen. Och som man gör i vänstern.

Därför.