Medborgarskap och medborgarlön

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

 

 

 

Medborgarskap och medborgarlön

 

jun 2006

 

 

Lika svårt som det är att säga vad som är meningen med livet, lika lätt brukar man kunna avgöra vad som inte är det. I slutet på nittiotalet avslöjades det att AMS i Jämtland ordnade kurser för arbetslösa där de fick lära sig att påverka en pendel med hjälp av tankekraft. Det orsakade en ilsken debatt som snabbt svämmade över av exempel på hur människor tvingades till meningslösa och förnedrande icke-aktiviteter. De terapeutiska pendelkurserna i Jämtland kom att bli symbolen för en havererad sysselsättningspolitik.

Jag kan förstå upprördheten. En mig själv närstående person slösade vid samma tid bort ett halvår av sitt liv på ett ALU-projekt som helt uppenbart aldrig var tänkt att leda till något resultat. Jag håller med om att det är ett ovärdigt sätt av ett samhälle att behandla sina arbetslösa medborgare på. Men frågan är om det inte, trots allt, är bättre än att sätta dem i fängelse – som man i praktiken gör i USA. Kanske också bättre än att, som i Holland, tvinga människor att pensionera sig i förtid.

 

Av alla politiska problem verkar arbetslösheten vara det svåraste. Den griper rakt in i det sociala livets existentiella och moraliska kärna, ställer de svåraste frågorna om medborgarskapet på sin spets. Av vilket skäl bör samhället försörja människor det ser som överflödiga? Vem är social, vem är asocial? Vad innebär ett värdigt liv?

Åtminstone på den senaste frågan har alla hittillsvarande samhällen haft ett och samma svar. Ett värdigt liv är ett liv i verksamhet, i arbete. Arbetslösheten betraktas som ett ovärdigt och onaturligt tillstånd, en social antimateria som det gäller att bekämpa till varje pris.

Så är det fortfarande. Att vi idag, åtminstone sen början av nittiotalet, tycks leva med en situation där arbetslösheten blivit vardag, det spelar ingen roll. I alla politiska läger, från vänster till höger, blir lösningen en och densamma: jobb. Riktiga jobb. Försöken att få fram dessa ”riktiga jobb” har mer och mer börjat likna en sorts politisk alkemi. Hur formlerna än varieras, från vänsterns välfärdsoffensiver till högerns nedrustning av arbetsrätten, så blir slutprodukten ändå bara grus. Det hjälper inte hur man trixar med statistiken och trollar bort folk med hjälp av stödpaket och omskolningsprogram: den fulla sysselsättningen förblir en illusion.

 

Om följderna av denna akuta situation handlar den tyske sociologen Wolfgang Englers ytterst läsvärda bok ”Bürger, ohne Arbeit” (Medborgare, utan arbete). Han börjar just i frågan om medborgarskapet: hur påverkas ett samhälle när det som allmänt ses som den yttersta grunden för alla medborgerliga rättigheter – arbetet – har blivit ouppnåeligt för allt fler? Om nu miljoner människor hamnat i ett läge där de inte längre har några realistiska förhoppningar om att få ett nytt jobb – hur ska då samhället se på dem? Kan de förbli medborgare? Om ja, på vilken grund? Eller kan avvecklingen av rätten till arbete i värsta fall betyda att också de medborgerliga rättigheterna dras tillbaka?

Englers analys har ett historiskt djup och en tematisk bredd som är ovanlig. Han utreder hur synen på arbetet från antiken och framåt lagt grunden till den västerländska samhällsmoralen, och hur en motsvarande moralism har dominerat synen på fattiga och arbetslösa, såväl i bondesamhällets lagar mot lösdriveri som i nyliberalismens föreställningar om ”närande” och ”tärande”; här har inget hänt. Han följer den politiska idéhistoriens försök att gränsa av det ”goda” arbetet mot det ”dåliga”, och hur synen på vad som egentligen ska ses som arbete har skiftat. När arbetet, i synnerhet det ”goda” arbetet alltmer blir en bristvara tycks den politiska reflexen inte minst på vänsterkanten bli att vidga arbetsbegreppet till i stort sett all mänsklig verksamhet – ideellt föreningsarbete, barnuppfostran, handarbete och garagemusik. Alla arbetar, egentligen. På denna insikt bör det goda samhället grunda sin idé om medborgarskap.

 

För Engler innebär denna teoretiska kullerbytta inte bara att man gör det på tok för enkelt för sig. Hans främsta invändning är mer principiell: genom att vidga arbetsbegreppet utsträcker man ekonomins herravälde till alla delar av det sociala livet. Allt blir till en vara med ett bytesvärde. Att se all mänsklig verksamhet som ”arbete” innebär en ideologisk kapitulation inför precis de finansiella och kommersiella krafter som berövat miljoner människor deras framtid och tvingar ännu fler att leva under ständig oro. Engler, som aldrig dolt sin politiska hemvist, önskar sig en annan agenda; en vänster som istället för att bara passivt reagera på den kapitalistiska världsoffensiven skaffar sig ett eget projekt. En motplan. Hur?

För Engler ligger nyckeln till en sådan strategi i idén om medborgarlön. Tanken är som bekant inte ny: den har förekommit i olika utopiska varianter genom historien men hade också en intressant blomstringsperiod i sjuttiotalets USA i form av planer på en offentlig ”konsumtionspeng” som skulle hjälpa till att hålla den ansträngda amerikanska ekonomin igång. (Faktum är att George McGovern gick till val på idén 1972, och Milton Friedman hörde till dem som stödde tanken.)

 

Med nittiotalets massarbetslöshet har medborgarlönen som idé fått ny vind i seglen, framför allt genom ledande europeiska sociologer som Ulrich Beck och Zygmunt Bauman. Däremot tycks den ha oerhört svårt att ta sig upp på den etablerade politikens dagordning – detta trots att det redan finns en rad modeller för hur medborgarlönen skulle kunna utformas och även bli samhällsekonomiskt funktionell (läs t ex Per Jansons avhandling ”Den huvudlösa idén”, som är ett bra bidrag till den svenska debatten).

Varför så trögt? Ett skäl, skriver Engler, är att själva begreppet ”reform” idag används på ett konservativt sätt, som ett medel att bevara existerande maktförhållanden (om inte rentav vrida klockan tillbaka). Och medborgarlönen skulle onekligen innebära en radikal nyorientering. Den skulle, på idéplanet, bryta medborgarskapets fixering vid arbetet och därmed dra en gräns för den ekonomiska sfären av mänskligt liv. Men de stora förändringarna skulle visa sig på ett praktiskt plan: de idag osäkra, underbetalda – ”dåliga” – jobben skulle plötsligt få erbjuda betydligt bättre villkor för att någon skulle vilja göra dem. Ingen skulle, kort sagt, tvingas förödmjuka sig för ett skitjobb.

Allt detta under förutsättning att medborgarlönen infördes villkorslöst, lika för alla. Visst, Engler hör också olyckskorparna: vem tror ni då ska försörja er? Men föreställningen att människor i miljontal plötsligt skulle sluta arbeta är, försäkrar Engler, en illusion – alla studier visar att den som blir arbetslös inte i första hand upplever sig ha förlorat sin inkomst utan sitt sociala sammanhang, sitt människovärde. Tron att de som arbetar bara gör det för att få lön är en av elitens moraliska favoritmyter (precis som vi i Europa helst vill tro att invandrarna bara kommer hit för att få bidrag).

Istället, spår han, kommer det kanske att visa sig, när det globala kapitalet kört den sociala brända jordens taktik till sista land, att det inte längre finns mycket till val om någon ska kunna köpa det som produceras. En global ”konsumtionspeng”, en medborgarlön för alla kan inte bara visa sig som det enda värdiga, enda konsekventa sättet att bekräfta idéerna om alla människors lika värde. Utan det enda ekonomiskt realistiska. Vilket svenskt parti blir först?