Ending Slavery

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

Kevin Bales: Ending Slavery

 

Dagens Nyheter, nov 2007

 

 

 

Medan natten faller över en liten by i den indiska delstaten Uttar Pradesh sitter några nervösa män och trycker i en jeep. I skydd av mörkret har de stannat strax utanför byn för att invänta klartecken från en polispatrull.

När polisen till slut kommer handlar det om minuter. Innan någon i byn hinner reagera rusar de fram och sparkar upp dörrarna till de små skjul där de fått veta att ett barn hålls gömt.

 

De här männen arbetar för den indiska frivilligorganisationen Bal Vikas. Utan ersättning, med fara för sina liv och inte sällan motarbetade av polisen har de gjort det till sin uppgift att befria barn ur slaveriet. Varje räd är ett vågspel. Har någon av poliserna gett slavägarna ett tips? Det vet de aldrig förrän efteråt. Går allt väl, kan de på en natt befria kanske ett tjugotal panikslagna barnslavar. Går det illa, kan detta mycket väl vara det sista de gör.

 

Barnen som hålls fångna vid vävstolarna i den lilla indiska byn är några av det moderna slaveriets många ansikten. Det finns miljoner fler. I delar av Indien håller jordägarna hela byar i slaveri med hjälp av skulder som gått i arv i generationer. I Ghana och andra västafrikanska länder utnyttjas slavarbetskraft i bomulls- och kakaoproduktionen. Till USA och Västeuropa importeras årligen tiotusentals människor för obetalt tvångsarbete i jordbruket, i sexindustrin eller i privathushåll.

 

Hur många är de? Troligen omkring tjugosju miljoner, anser den engelske sociologen Kevin Bales, en av världens ledande experter i den här frågan. Eftersom det inte längre finns något land som tillåter slaveri rör det sig förstås om ett mörkertal, vars uppskattning också leder till kniviga definitionsfrågor. Slaveri, föreslår Bales, är arbete som utförs under tvång, utan lön, och ofta under hot. Det är ett sätt att försätta människor i vanmakt, som det genom historien har funnits olika metoder att rättfärdiga ekonomiskt. Förr den legala äganderätten, numera oftast skuldsättning.

 

Stämmer beräkningen, så betyder det att det idag finns omkring dubbelt så många slavar som det sammanlagt fraktades över Atlanten under hela slaveriets så kallade storhetstid. Till denna oerhörda siffra finns flera förklaringar, skriver Bales i en nyutkommen bok. Befolkningsexplosionen, ekonomins globalisering, men också de rika ländernas hårdnande asylregler har gjort slavarbetskraft allt lättare att rekrytera – och allt billigare. Om en slav i 1850-talets USA var en långsiktig investering som kostade omkring 40 000 dollar i dagens penningvärde, är dagens slavar snarare förbrukningsvaror med ett genomsnittligt världsmarknadspris på bara 90 dollar.

 

Begrundar man denna statistik inser man snart att den senaste veckans nya avslöjanden om ”HM:s barnarbetare” och svenska lantbrukares anställningsförhållanden knappt skrapar toppen på ett isberg. Dagens slavhandel är lukrativ, professionell, och global. Bales har listat världens länder efter ett ”slaveriindex” – och det är sannerligen ingen uppbygglig läsning. Lilla Sverige hamnar till synes långt ner, med ett uppskattat antal slavar på mellan två- och tretusen. Med lite huvudräkning blir det en hårresande siffra som faktiskt gör vårt land ”slavtätare” än både Ryssland, Mexico och Marocko.

 

Var finns då den rika världens Bal Vikas? Efter att i två böcker ha ägnat sig åt att slå larm ställer sig Bales i sin nya bok ”Ending Slavery” den konkreta frågan: vad kan vi göra? Själv aktiv i den amerikanska organisationen Free The Slaves, försöker han vara både optimist och realist. Aktivismen kan ibland få oönskade resultat, skriver Bales självkritiskt och berättar hur han efter ett opinionsbildande besök i Nepal tog åt sig en del av äran när kungen strax därpå avskaffade skuldslaveriet genom dekret. Men hur jublet kom av sig när följden visade sig bli att tusentals lantarbetare fördrevs från sina hem.

 

På samma sätt, medger han, kan ju effekterna av Bal Vikas befrielseräder diskuteras. Å ena sidan är varje aktion som räddar ett barn ur slaveri förstås ovärderlig. Å den andra riskerar den förstöra livet för ett annat, eftersom slavägarna nästan aldrig får någon rättslig påföljd, och utan större problem kan skaffa sig nya barnslavar.

Den långsiktiga lösningen är därför utbildning och fattigdomsbekämpning. Fria människor är samhällsekonomiskt lönsamma, förklarar Bales, och ser globaliseringen som en emanciperande kraft. De som tjänar på slaveriet är nästan undantagslöst organiserade kriminella, eller lokala makthavare, skriver han. De stora, transnationella företagen är på ett annat sätt känsliga för medvetna konsumenter och kritisk journalistik, och aktar sig oftast för den här sortens skandaler.

 

Skeptikern skulle väl tillägga att de i alla fall aktar sig för ansvaret. Som vanligt verkar det vara lätt att göra det politiskt brännbara till banala frågor om privatmoral och etiska riktlinjer. Bales optimism är beundransvärd, men har vi verkligen skäl att tro att tjugosju miljoner skulle leva i slaveri, om de inte på något sätt behövdes? Dagens förslavade kakaoplockare, gruvarbetare och mattknytare producerar, som han själv skriver, sällan för den lokala marknaden. Deras arbete bidrar till att pressa råvarupriserna i en global ekonomi som utan dem skulle se mycket annorlunda ut, som utan dem skulle få leva med väsentligt högre konsumentpriser på allt från t-tröjor till mobiltelefoner. Man kan försöka tänka sig vad det skulle betyda för världsekonomin, i form av fallande konsumtion, av minskad tillväxt? Vilken liberal ekonom blir först med att hävda att dagens slavar i själva verket slavar för sitt eget bästa? Rättvisa är säkert möjlig. Men nog kostar den.