In Defense of Lost Causes

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

Slavoj Zizek: In Defense of Lost Causes

 

Dagens Nyheter mars 2009

 

 

Grönt är det nya röda. Rött är det nya blå. Nollnolltalets ideologiska förskjutningar borde göra den mest garvade politiske betraktare färgblind. Klimatkrisen kom till vänsterns undsättning i grevens tid, just när kapitalismen såg ut att vara som mest oövervinnelig. Men budskapet om tillväxtens gränser visar sig ha ett högt pris när en politisk tradition som alltid stått för optimism och emancipation plötsligt går ner sig i nykonservativa stämningar av begränsning och melankoli. Eller för att vända på Marx: överger frihetens politik för nödvändighetens.

 

Slavoj Zizek, den slovenske filosofen, skulle nog säga att denna metamorfos har gjort dagens vänster till den perfekta spegelbilden av den ”postpolitiska” kapitalismens ideologi. Och när nu Zizeks nya storverk ”In Defense of Lost Causes” landar på bokhandelsdiskarna mitt under brinnande systemkris – ett fyrahundrafemtio sidor långt försvar för kommunismen, i princip – är det svårt att tro att det inte är planerat. Här får nödvändighetens andefattiga krispolitiker, från vänster till höger, vad de förtjänar.

 

I själva verket skrev Zizek sin bok i god tid före finanskrisen – men som ett tidens tecken talar den sitt tydliga språk. Utopierna är tillbaka. Redan i höstas rapporterades om hur marxismens klassiker slets från hyllorna i tyska bokhandlar, och i Frankrike talade filosofen Marcel Gauchet nyligen om hur krisen avslöjat en ”dold” ideologisk dimension hos politiken. Gauchet beklagar inte de revolutionära ideologiernas fall, men förstår om de väcks till liv när den ”postideologiska” liberala demokratin så uppenbart står handfallen inför en akut, global kris. ”Vi har gått från dårskapens regim till dumhetens”, säger han. ”Av kommunismen blev man galen, men av nyliberalismen blir man korkad!”

 

En kontroversiell men viktig tanke i den här debatten handlar just om hur den globala krisen blivit en kris inte bara för nyliberalismen, utan också för ”demokratin”. En annan fransk vänsterintellektuell, Alain Badiou, har de senaste månaderna fått stor uppmärksamhet för sina hårda attacker mot president Sarkozys ”restaurationsregim”. Badiou, som är uttalad maoist, har inte röstat i något val sedan 1968 och ser den representativa demokratin som en ren fasad.

 

Och Badiou ser med tillfredsställelse hur krisen nu gör det möjligt att diskutera ideologiska alternativ. När han för några veckor sen utvecklade sina idéer i tidningen Libération medgav han att de metoder som de kommunistiska regimerna använde för att nå sina mål visserligen var ”katastrofala”, men att det inte kan vara ett skäl att ge upp själva projektet. När man idag beskriver kommunismen som ”föråldrad” är det ren historieförfalskning, säger Badiou. Kapitalismen, påminner han, har faktiskt haft fyra sekler på sig att nå dit den är idag. ”Det är kommunismen som är en ny idé i Europa”.

 

Och ingenstans får denna idé en mer beslutsam upprättelse än i Zizeks nya bok. ”In Defense of Lost Causes” är alltså precis vad det låter som: ett högstämt försvarstal för de revolutionära utopierna, och att läsa den är en fullständigt hisnande intellektuell upplevelse. Zizek kastar sig handlöst mellan analyser av Hollywoodfilmer och psykoanalytisk begreppsexercis, och visar hur kritiken av den representativa skendemokratin obevekligen gör att man får rehabilitera begrepp som ”revolutionär terror” och ”proletariatets diktatur”. Det är provocerande och briljant.

 

Tanken i Zizeks bok är - mycket kort – att dagens konfliktskygga politiska ideal har gjort det omöjligt att urskilja en framtid bortom den liberala marknadsekonomin. I skräcken för de ”totalitära” fasorna har vänsterns drömmar om universell, global emancipation gått förlorad. Zizek hävdar att vänstern istället måste våga erkänna sitt ”totalitära” förflutna, återgå till traditionen från Robespierre och Lenin, för att hitta tillbaka till en kärna av befriande, utopisk ”sanning”.

 

Vad i all världen menar nu Zizek med detta? Ja, först och främst: när han talar om ”terror” och ”proletariatets diktatur” är det inga tomma provokationer. Inte heller handlar det enbart om en psykoanalytiskt färgad blick för utopiernas bortträngda, monstruösa baksida. Snarare hävdar Zizek att det verkligen är precis i begrepp som dessa som den utopiska kärnan gömmer sig, bland annat förstås för att de är just bortträngda. Även om det är ett obestridligt faktum att nittonhundratalets revolutionära experiment mynnade ut i några av seklets mest mardrömslika misslyckanden, skriver Zizek, så är detta inte hela sanningen. I den revolutionära politiken rymdes nämligen också ett verkligt befriande moment, utan vilket all politisk fantasi går förlorad. Kommunismen visade trots allt att det är möjligt att förverkliga en annan ordning.

 

Vad Zizek vill hävda är helt enkelt att en vänster som på allvar vill bryta sig ur dagens postpolitiska dödläge aldrig kan räkna med att slippa undan risken för framtida misslyckanden. Som han säger med ett berömt Beckettcitat: ”Try again. Fail again. Fail better.” Ideologin är politikens hjärta, och för Zizek finns det många tecken på att det trots allt inte skurits ut för gott; klimatkrisen är ett av dem, förstås. Förändringen får bara inte uppfattas som nödvändighet, utan som möjlighet. Det är den stora skillnaden, den stora uppgiften. Krisen är inte en gräns, utan en öppning.