Kungen i Eslöv

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

Kungen i Eslöv

 

Sydsvenskan, juni 2011

 

 

 

- Att gå under glesstjärnig, blekblå himmel!

Sånglärare Anna Paulsson lyfter armarna mot en imaginär stjärnhimmel i taket till konsertsalen på Eslövs kulturskola. Det är sista repetitionen för flickorna i kören som om en dryg vecka ska hälsa kungen välkommen i en intim ceremoni på Medborgarhuset, och det är fortfarande lite ”snubbel” på texten. Sjutton par ögon ser med koncentrerad förundran på sin lärare, och en flicka utbrister:

- Du Anna, vad betyder det?

Och det kan man ju fråga sig. Precis som man kan fråga sig vad kungen i sitt innersta ska tänka när han på nationaldagen får höra denna änglakör sjunga ut i Ted Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå”, med dess såriga rader om hur ”tiden har jagat oss in i en vrå”. Vad handlar den nu om, helt plötsligt?

Den här torsdagen har det gått ett par dygn sedan porrkungen Mille Markovic släppte sin stinkbomb i TV4:s nyheter. Det är fortfarande några dagar till de tyska ölmadammerna. I Eslöv går förberedelserna för kungabesöket den 6 juni in i en hektisk slutfas, flickorna i kören hämtar andan inför sista genomkörningen, och kanske är det inte så förtvivlat viktigt om det fortfarande snubblar lite ohörbart, om glesstjärnig här och var blir ”blekstjärnig” och hövolmsdoften ”höbollsdoften”.

Det märks inte. Man får se helheten, eller som tioåriga Alice Östling säger när jag frågar henne efteråt om det inte är lite synd ändå att inte mamma och pappa får vara med i Medborgarhuset:

- Lite. Fast det viktiga är att det är kungen.

Exakt. Man glömmer det ibland, men att Sverige är en monarki betyder något. Det gör något med vårt medborgarskap. Precis vad är lite svårt att säga, men sällan blir det så tydligt som när kungaparet kommer på besök till en helt vanlig, medelsvensk liten stad. I Eslöv var det trettiosex år sedan sist. En hel generation. Nu fyller staden hundra, och när jag tar cykeln in på morgonen den 6 juni väntar jag mig avspärrningar, folkmassor och flaggviftande barn.

Så blir det inte riktigt. Avspärrningar, visst. Men utanför Medborgarhuset är det rätt tunt med folk. Var är flaggorna? Tumultet? En äldre dam får hjälp över en mur av två starka karlar, men råkar riva ner en sten, varvid blodvite uppstår. Och en bit bort, där kungaparet snart ska passera i en öppen bilkortege, har en grupp från SSU organiserat en liten motdemonstration med röda banderoller som kräver slut på ”feodalismen”.

Själv kan jag bara hålla med. Kanske är det så att den senaste tidens snaskiga sexrykten kring kungens person har dämpat de rojalistiska stämningarna en aning, även i Eslöv. Men samtidigt kan jag inte låta bli att irriteras av den liberala, republikanska opinion som krupit fram i ljuset av skandalerna. Dels för att jag uppfattar den som opportunistisk. Dels för att den utgår från en syn på monarkin jag anser är i grunden felaktig. Den att kungahuset skulle vara en politisk anakronism, en sista betydelselös kvarleva från det gamla klassamhälle vi i Sverige sedan länge avskaffat. För så är det inte.

Nej, kungens betydelse är verklig. Av någon anledning finns det publik för denna korta, minimalistiska performance: att se en man gå ur en bil, hosta några gånger i ena handen, stoppa den andra i byxfickan och sedan gå in genom en dörr. Av någon anledning står man där och grubblar på detaljer i föreställningen. Varför är de så gamla? undrar en liten pojke intill mig. Och att de kommer i en grå Saab, men åker vidare i en guldfärgad Cadillac: här sker en förvandling, vad betyder den?

Ju mindre en stad är, desto viktigare blir den sortens småsaker. Just nu, och kanske två timmar framåt, är Eslöv Sveriges huvudstad. Så måste det vara, ty i en monarki förkroppsligas nationen i monarkens kropp. På en strippklubb, eller här på Kyrkogatan i Eslöv: där kungen är, är också rikets centrum.

Det handlar om identitet. Berättelser. Historia. Eslövs efterhängsna tråkighetsstämpel är säkert mest av allt ett uttryck för att staden verkar sakna något som brukar anses viktigt för en stad: historia. En berättelse om vad den är. Det är förstås inte sant, inte riktigt i alla fall, och med hundra år får man väl säga att det åtminstone är en början.

- Därför är kungabesöket en upprättelse, säger konstnären Fredrik Axwik, som i många år ägnat sig åt att gräva fram Eslövs okända historia, från tiden före stadsprivilegierna. När vi ses några dagar tidigare på ett kafé i stan berättar han om guldåldern, när Eslöv låg vid havet och hela världens jetset samlades på strandpromenaden i den mondäna metropolen. Bland annat lär världens första paparazzibild ha tagits på stranden i Eslöv – för övrigt just under ett kungabesök, när monarken råkade få fötterna masserade av en adjutant.

Men denna storhetstid har nu i hundra år förnekats och tryckts ner, hävdar Fredrik Axwik. Tills nu. Arkivprojektet ”Eslöv by the Sea” har hittills visats i fem delar på Eslövs Stadsmuseum, och är som han uttrycker det ”baserat på en sann historia”:

- Det vill säga, alltihop har hänt… fast kanske inte just där, kanske inte just då, kanske inte just med de personerna inblandade…

Men vem vet. Poängen är att historien alltid är under förhandling. ”Historia” är ju också ett dubbeltydigt ord, som med en enkel glidning kan fås att betyda allt från en väl dokumenterad sanning till en, som det brukar heta, mustig skröna.

- Kungen är förresten också påhittad, konstaterar Axwik. Hela Sverige är baserat på en sann historia.

Han säger att det framför allt är en sak som har slagit honom: vår fantastiska förmåga att tro på en berättelse. Hur bisarr en historia än kan vara, så vill vi hellre svälja än ifrågasätta. Han berättar om besökare som kommit fram och bekräftat att ”det där känner jag igen, det har jag hört”, eller tvärtom förbluffat konstaterat att det här var något de aldrig hört förut: ”det var som fan…”

- Det överraskade mig verkligen, att människan är så förbannat lättlurad…

Men så är det nog. Den kungliga kortegen förflyttar sig i sakta mak genom den lilla staden ut till Trollsjöparken, där firandet ska hållas. Här, under en oskyldigt blå himmel, hittar jag dem till slut: folkmassorna. Alla flaggorna. Med en kör på fyrahundrafemtio barn är givetvis publiken säkrad. Och alla tycks ha svalt den fantastiska skrönan - att denne vithårige, hjulbente, lite tafatte överklassfarbror med sina halvkriminella kompisar och sina sunkiga spritfester skulle vara vår kung.

Det är han ju bara så länge vi tror på det.

Och tror, det gör man om man vill. Så varför vill man? Kanske för att monarkin avspeglar verkliga förhållanden. För att man vet att det är skillnad på folk och folk i det svenska klassamhället, för att man inser att man inte kan göra något åt det, och för att kungahuset är det enda som gör den insikten begriplig.

Rojalismen är en realism. Tyvärr.

Det är visserligen inget vidare argument för att bevara monarkin. Men att tro att klassamhället försvinner om man avskaffar den är precis lika vidskepligt. Och förresten: om det nu inte var kungen som var här idag, vem var det då?

Låter som början på en spännande historia, det också.