Jag var en arier

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

Tony Samuelsson: Jag var en arier

 

Dagens Nyheter, aug 2009

 

 

 

Albert Speer älskar Sverige. Och kärleken ser ut att vara besvarad: Stockholm är den enda stad i riket där führern känner sig fri att gå på gatan som en vanlig man. ”Sverige hade alltid varit en klippa, neutrala under kriget och kanske inte så samarbetsvilliga i början men ju närmare segern och fredsslutet, desto mer realistiska. Ett duktigt folk som gjorde upp på gatorna, sedan rättade förlorarna in sig i ledet.”

 

I Tony Samuelssons nya roman styr en sjuttioårig Speer över ett storgermanskt rike som sträcker sig från Atlanten till Ural, med Stockholm som ett nordiskt maktcentrum vid sidan av Germania, rikshuvudstaden som förr hette Berlin. Året är 1976 och den unge sportjournalisten Thomas Robladh, uppvuxen i landets ariska elitkretsar, försöker imponera på sin flickvän Karin genom att ta med henne till en bjudning hemma hos familjen där hon får chansen att träffa sin litteräre idol, den nazistiske mönsterförfattaren Stefan Ullmann. Vad Thomas inte vet är att han bara är en bricka i ett mycket större spel.

 

Tony Samuelsson är knappast den förste författare som fängslats av tanken på vad som hänt om Hitler och nazisterna gått segrande ur andra världskrigets kraftmätning. Han är heller inte den förste att göra något litterärt av den. Men ”Jag var en arier” blir mer än en fascinerad tankelek, mer än den pliktskyldiga sucken av historisk lättnad. I Samuelssons händer vidgar sig den kontrafaktiska fantasin mot ett både obehagligt och komplicerat resonemang om lojalitet och sanning, litteratur och makt.

 

Sjuttiotalets nazistiska Sverige är ett samhälle där allt av verklig betydelse utspelar sig bakom en fasad av blind lojalitet. Medan Thomas fantiserar om kärleken har Karin gått med i en motståndsgrupp med planer på att likvidera führern när denne inom kort besöker Stockholm för att installera en ny ledamot av det germanska parlamentet: den svenske författaren Jan Sundberg, före detta motståndsman med tjugo år i straffläger, idag nazistisk hovpoet.. I Speers germanska rike handplockas den politiska ledningen bland konstnärer och författare, eftersom dessa enligt hans erfarenhet inte söker makt, utan bekräftelse. Som han själv formulerar det: ”Mina författare har gett upp sina anspråk på förment frihet för att få uppleva något ännu större: vad det är att tillhöra en elit, en exklusiv grupp.”

 

Efter att ha kommit över en av Sundbergs gamla ”bålböcker” väcks Thomas intresse, och han kontaktar honom för en intervju i sin idrottsspalt. Det blir ett möte som ställer Thomas livshistoria på huvudet och kullkastar hans lojalitet med den ariska ideologin.

 

Hos en slarvigare författare skulle ett sådant upplägg helt säkert leda ut på moralismens breda väg: nazismen visar sig förkastlig inte för att den är fel, utan för att en romanperson känner sig lurad. Men Tony Samuelsson girar skickligt bort från sådana enkla poänger: hans roman är ingen ont-och-gott-saga. Den är överhuvudtaget inte ute efter att formulera en kritik mot nazismen. Snarare är den en undersökning av under vilka förutsättningar en sådan ordning blir möjlig.

 

Som sådan är den långt ifrån ljus. Allt som krävs, tycks Samuelsson mena, är en tillräcklig maktbas och en tillräckligt privilegierad elit. Resten är en följd av människors anpassningsförmåga och försörjningsbehov. Romanens Jan Sundberg – en lätt förklädd Stig Dagerman – berättar i en central passage om hur han en gång drog sig upp ur en vak utan att vara medveten om vad han gjorde. Först efteråt insåg han att han måste ha använt sig av ett par broddar som han hade liggande i fickorna.

 

På samma sätt, försöker Sundberg säga, använder sig människor omedvetet av det som står till buds för att rädda sig. Och på samma sätt slutar även Thomas som en tragisk gestalt. För honom är motstånd inget alternativ. Hans enda möjliga svar till ett samhälle som står i begrepp att stöta ut honom, blir att stöta ut sig själv.

 

”Riktiga böcker börjar när de är slut”, skriver Karin på ett ställe i sin dagbok, och visst, ”Jag var en arier” är i den bemärkelsen en ”riktig” bok. Det känns överhuvudtaget lyxigt, nästan lite högtidligt att på svenska läsa en roman som så oförväget griper ut över den nationella horisonten. ”Jag var en arier” sträcker sig mot en vidare, europeisk offentlighet, där den vill ställas bredvid verk av författare som Martin Amis, Jonathan Littell, rentav Harry Mulisch…

 

Och nej: jag tycker inte Tony Samuelsson behöver skämmas för sig i det sällskapet. Likt ovanstående har han sina svagheter, främst kanske en viss jämnhet i stilen som i längden kan bli aningen enahanda. Å andra sidan uppfattar jag just denna jämnhet som ett ytterst medvetet realistiskt grepp som tillsammans med de nyanserade porträtten, de fint utmejslade detaljerna och den omsorgsfulla miljöteckningen bidrar till den atmosfär av normalitet som är helt avgörande för att den här fiktionen ska fungera. Att utse årets viktigaste svenska bok är alltid svårt, men här är utan tvekan en av dem.