Omintetgörandet av Mörk

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

OMINTETGÖRANDET AV MÖRK

 

Intryck från platsen vid Historiens slut

00TAL, 2006

 

 

 

Vid en viss punkt övergår det banala i det kusliga, det vardagliga i det extraordinära. Alltid vid en viss punkt. Även om förvandlingen ofta framställs som en långsam, glidande övergång kräver den i själva verket alltid att en gräns passeras och framtvingar ett skifte av perspektiv: som i ytan på en spegel. I Steve Sem-Sandbergs senaste roman ”Härifrån till Allmänningen” finns det ett kort parti som jag i denna mening instinktivt uppfattar som helt centralt. Kanske är det fel; i själva verket förefaller mig denna roman sakna riktigt centrum – eller kanske snarare: ha flera. Men mer om detta senare.

Scenen ifråga är följande:

Skolvaktmästare Jäger och hans fru Susanne bor i ett parhus i Venby i Stockholms södra förorter. Jäger, som är en inbiten och mycket skicklig spelare – ”vinsten följde honom som en skugga, som en förbannelse” – drabbas en dag av en överraskning som får honom att mot sin vana plötsligt lämna arbetet och gå hem, där han hittar hustrun i säng med grannen, Henrik Mörk. Efter att lamslagen ha stått och betraktat dem en stund smyger han sig tillbaka till jobbet, men är förändrad. Plötsligt börjar han förlora pengar på Solvalla. Hans koncentration är bruten.

Jäger börjar nu vakna mitt i nätterna och sömngångaraktigt smyga sig över till grannens garage. Med en tillfilad nyckel tar han sig in och söker upp ett noga utprovat gömställe, där han avlyssnar grannfamiljens morgonrutiner fram till det ögonblick då Mörk kommer ut i garaget, sätter sig i sin Amazon och kör iväg till jobbet. Detta utan att en enda gång få syn på inkräktaren.

För Jäger är dessa tidiga morgontimmars vaka bara första steget i en plan som syftar till ”det totala inträngandet i och omintetgörandet av Mörk”. Slutfasen börjar när han med hjälp av en ny dyrk lyckas ta sig in i husets bostadsdel där han – och nu kommer det: – förundrad och fascinerad går runt i ett hus som framstår som en drömlik, spegelvänd kopia av hans eget, och där möbleringen bara i detaljer avviker från hur det ser ut hemma hos honom själv. Allt framstår med ens som förutbestämt, ödesmättat – och oändligt ömtåligt. Han tar sig ända upp till sovrummen på ovanvåningen, där den intet ont anande familjen fortfarande ligger och sover. Och med Jäger som en vakande hämndängel tränger sig författarrösten in och bistår honom med en filosofisk reflexion:

 

Liv har aldrig något självklart rum. Ändå fortsätter liv att ge sig till känna i rum som rimligen helst skulle ha fortsatt att vila i frid med sina skuggor och flyktiga ljusbilder. Vad kommer den ifrån då, denna enorma tilltro och tillit som den mänskliga närvaron i dessa rum vittnar om: denna tillit till rummens beständighet. Hur kan någon så självklart våga ta dem i besittning, vila i dem med dessa stilla och lugna andetag som oavbrutet häktar in i och ut ur varandra: faderns tyngre andetag som tar fast i moderns tunna, knappt hörbara; och dessa båda hophäktade andetagspar som i sin tur liksom föser framför sig dotterns ljusa, obesvärade…

Vart och ett av dessa andetagspar som en serie försök att ta spjärn mot sömnen för att med kraft häva sig upp och ut och in i ännu en ny dag.

Som om det inte fanns några yttre hot.

Som om det inte fanns några inre begränsningar.

 

Scenen slutar med att Jäger – ”den allsmäktige härskaren över tid och rum i denna stund” – några gånger för handen fram och tillbaka över sitt eget huvud. ”Som för att rikta en tyst välsignelse till detta livs och allt livs framtida fortbestånd.”

Man kan ställa denna scen bredvid några andra ur det senaste årets svenska romanutgivning. Bredvid scenen, till exempel, i Jerker Virdborgs ”Försvinnarna” där berättaren Jerker gör ett fascinerat studiebesök i den bortglömda kulvert i Stockholms norra utkanter som en gång skulle hysa tunnelbanestationen under det mäktigaste av alla miljonprogramområden, Hansta på Järvafältet. Bredvid de upprepade scenerna i Andrzej Tichys debutroman ”Sex liter luft” som utspelar sig i ett soprum där det ”sjukligt grönaktiga ljuset” illuminerar pojkgängets sadistiska ritualer. Bredvid scenerna i John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” där Oskar och Eli, vampyren, ligger och knackar genom väggen till varandra, som två fångar från en cell till en annan.

Man skulle kunna ställa dessa scener invid varandra och se ett mönster framträda. Koder, dyrkar, glömda framtidsdrömmar och ett underjordiskt, ritualiserat våld. Allt avtecknar sig mot den fond av social anonymitet – och social utopi! - som i Sverige representeras av miljonprogrammets förorter. På ytan kan de tyckas egendomligt lika – det Blackeberg där John Ajvide Lindqvist låter sina zombies och vampyrer härja är litterärt sett samma ort som den namnlösa sovstad där Ivan i Andrzej Tichys roman vaknar upp en morgon och finner sig vara den sista kvarvarande människan. Eller som Jerker Virdborgs Hansta, en stad som bara existerar i den underjordiska geografin. Eller för den delen Steve Sem-Sandbergs Venby, där de sociala fasaderna bara ytligt skyler effekterna av invånarnas ständigt pågående existentiella katastrofer. Var befinner vi oss? Vad är detta egentligen för slags platser? Förorter, ja. Men förorter till vad?

 

*

 

I stort sett hela Sveriges moderna litteratur har utspelat sig på en scen med två poler: å ena sidan staden, som den skildras allt från Strindbergs ”Röda rummet” till Carina Rydbergs ”Den högsta kasten”. Å den andra glesbygden: statarnas Södertörn hos Ivar Lo-Johansson, Västerbottens inland i romaner av Sara Lidman, Torgny Lindgren och Elisabet Rynell. Centrum och periferi, modernitet och tradition: i denna polaritet ryms mycket av det moderna Sveriges historiska självbild som en nation i uppbrott och i vardande, ett samhälle vars inre kompass ofelbart tar ut riktningen mot framtiden. En riktning som alltså länge gick att förstå inte bara som en utveckling mot ökad social komplexitet och högre välstånd, utan också som en rent geografisk förflyttning: från periferi mot centrum, från byn till storstaden.

I nittonhundratalets svenska romankonst har denna dualism visat sig mycket fruktbar. En historisk och social process har blivit möjlig att skriva in i ett existentiellt och moraliskt –till viss del även politiskt - schema där auktoritetstro ställts mot individualism, trygghet mot öppenhet, konservatism och skarpa hierarkier mot framtidstro, demokrati och flexibilitet. Eller, i det ideologiskt motsatta fallet, mänsklig småskalighet mot teknokratisk dystopi.

Denna tvåpoliga geografi har gett den svenska nittonhundratalsromanen en tydlighet som den som sagt har dragit mycket nytta av. Framför allt har den svenska romanen blivit möjlig att förstå som en i princip sammanhängande litterär kropp, vars enskildheter står i ett begripligt förhållande både till varandra och till helheten (det vill säga: traditionen). Samtidigt finns naturligtvis en baksida: tydligheten löper risk att göra också det mångtydiga endimensionellt. Mellan de båda geografiska och existentiella polerna – Stockholms innerstad och Norrlands glesbygd – finns i stort sett inga självständiga litterära provinser.

Systemet är i stora delar fortfarande verksamt. Det opererar nästan oanfrätt i kriminallitteraturen, som hämtar mycket av sin dramatiska scenografi just ur motsättningen mellan stad och land, centrum och periferi. Och fortfarande skrivs det starka, originella romaner som utan synbar distans till traditionen med självklarhet placerar sig i någon av dess geografiska poler. Romaner som Lotta Lotass ”Kallkällan”, exempelvis. Eller vad som helst av Per Hagman.

Men även i böcker som dessa kan man om man läser lite närmare se att geografin idag inte längre orkar bära samma tunga, självklara historiska och existentiella överbyggnader. Mycket tyder på att den geografiska polariteten i svensk romankonst någon gång sedan tidigt nittiotal varit på väg att luckras upp. Delvis handlar det om att begrepp som ”innerstad” och ”glesbygd” blivit mindre entydiga och, så att säga, börjat glida längs skalan mellan ”periferi” och ”centrum”. Det kan ta sig uttryck som i Lars Anderssons ”Berget”, där en bruksort i Bergslagen kopplas upp mot den globala ekonomin. Eller som i Ann-Marie Ljungbergs ”Färjenäs”, där en nedgången stadsdel i Göteborg framstår lika hermetiskt sluten som byarna i Torgny Lindgrens ”Pölsan”.

Men det handlar också om att den litterära geografin i stort har börjat brytas upp. Självklart vore det fel att påstå att miljöer som till exempel motorvägar eller – för att nu komma till saken: förorter – inte tidigare skildrats i svenska romaner. Det har de förstås. Men eftersom det svenska litterära landskapet inte haft rum för några tvetydigheter har dessa platser inte riktigt haft någon egen plats på kartan. Det gäller, enligt min mening, ännu i nittiotalsromaner som Jonas Gardells ”En komikers uppväxt” eller Lena Anderssons ”Var det bra så?” Dessa uppväxtskildringar förlagda till rekordårens sjuttiotal gör visserligen allvarliga försök att förstå sig på de nya sociala mönster som framträdde i miljonprogrammens höghusområden och villastäder. Både Gardell och Andersson noterar den paradoxala, rotlösa identitetskänsla som växte fram när stora delar av befolkningen plötsligt skulle förankras i miljöer som varken var centrum eller periferi. Här blir också människorna något av ”varken eller” – ett slags sociala bristvarelser som i sitt förortslimbo bara verkar gå och vänta på en chans att ta sig vidare mot centrum.

Men det är först i det tidiga tjugohundratalet, i romaner som Steve Sem-Sandbergs, Jerker Virdborgs, Daniel Sjölins, John Ajvide Lindqvists och Andrzej Tichys, som förorterna börjar skildras med något som liknar en egen existentiell ton. I bakgrunden finns alltså nittiotalets försök till positionsbestämningar – men också utländska föregångare. Främst bland dem kanske Peter Handkes ”Mitt år i Ingenmansbukten” från 1994, där författaren Gregor Keuschnig efter ett inbördeskrig drar sig tillbaka till en förort utanför Paris: ”den bortersta, undangömdaste, minst tillgängliga bukten i världsstadshavet”. Handkes stora, vardagsfilosofiska idéroman tecknar en vidare, global bakgrund till den förskjutning som kan iakttas i romaner som de nyss nämnda. En bakgrund som det skulle bli för stort att gå närmare in på i en skiss som denna. Men som förtjänar antydas.

 

*

 

När John Ajvide Lindqvist etablerar scenen för sin vampyrberättelse i ”Låt den rätte komma in” beskriver han ett samhälle där allt fungerar enligt planritningarna, där det moderna centrum balanseras av ”rejält tilltagna lekplatser”, ”vidsträckta grönområden” och ”bilfria gångstråk”. Blackeberg har på många sätt allt man kan begära av en mänsklig bostadsort. Åtminstone nästan allt:

 

Bara en sak fattades. En historia. I skolan fick barnen inte göra specialarbeten om Blackebergs förflutna, eftersom det inte fanns något./---/

Man var utom räckhåll för det förflutnas mysterier; hade inte ens en kyrka. En ort med tio tusen invånare, utan kyrka.

Det säger en del om platsens modernitet och rationalitet. Det säger en del om hur fri man var från historiens hemsökelser och skräck.

Det förklarar till en del hur oförberedd man var.

 

Förorten som modernistiskt Frankensteinprojekt har varit ett ständigt spöke i de senaste decenniernas civilisationskritik. Och för de litterära förortsskildringarna är det fortfarande en självklar utgångspunkt. I Andrzej Tichys ”Sex liter luft” hittar man en scen där Ivan och tjejkompisen Hea klättrar upp på en kulle i den namnlösa förorten – detta ännu några dagar innan den gåtfulla katastrofen inträffat som gjort Ivan ensam i världen. De står där på kullen med en kikare och Hea vänder den mot horisonten, där man anar havet:

 

”Undrar om det var därifrån papa kom hit?”

De var tysta en stund och Ivan satte sig ner i gräset.

”Vadå din papa, du kom ju också hit då.”

”Jaja, men jag kommer inte ihåg nåt.”

”Så vadå… du kom hit, det är det jag menar. Du var med på den båten eller vafan det var ni kom hit med. Skitsamma att du inte kommer ihåg. Du måste inte komma ihåg. Du var där.”

 

Mellan dessa båda perspektiv finns en intressant skillnad. Där Lindqvist beskriver historielösheten som en gemensam, kollektiv erfarenhet framstår den hos Tichy som i grunden individuell. Upplevelsen av att ha spolats upp i förorten går inte att generalisera utan måste förstås som en djupare, privat rotlöshet. För Ivans del får den så småningom sin exakta spegelbild i den märkliga evakuering som lämnar honom ensam kvar. Förorten framstår som en plats där alla sociala band är skenbara och när som helst kan brytas av.

Det säger sig självt att livet på en sådan ort måste te sig starkt begränsande – men också fullt av oanade möjligheter som på mer existentiellt stabila platser skulle ha svårt att bryta igenom. Första gången jag tänkte på saken var när jag läste Ulf Erikssons novellsamling ”Is” från 1999. En av berättelserna, ”Tistlarnas”, utspelar sig bland barn som leker i gränslandet mellan ett förortsområde och en motorväg. Hos dessa självsvåldiga ”tisteldyrkare”, detta ”släkte ur rymd och gruva” framträder förorten som en postmodern märkesplats där planeringen bär desintegrationen inom sig och det irrationella livet, just tack vare den skenbart starka ordningen, under ytan kan få nästan obegränsat spelrum.

Det är ur denna postmoderna glipa, detta existentiella schakt de senaste årens förortsmysterier mognar och tar form. Virdborg, Sem-Sandberg, Tichy, Lindqvist bryter upp från den litterära geografi som kretsar kring polerna ”centrum” och ”periferi” och förankrar istället sina berättelser i begrepp som utopi/dystopi eller medvetet/undermedvetet, på ett sätt som låter ana en psykisk, snarare än social och historisk geografi. Kanske kan man rentav gå så långt som till att se dessa romaner som ett slags psykoanalyser på det svenska välfärdssamhället. Lika lite som förortsmiljön är slumpmässigt vald är det en slump att både Virdborg och Sem-Sandberg fäster sina berättelser i miljonprogrammens sextiotal. Och lika lite kan det bara vara en tillfällighet att det i båda dessa romaner står ett avbrutet tunnelbygge i berättelsens symboliska centrum.

I Jerker Virdborgs ”Försvinnarna” är tunnlarna av flera slag. En är ett ventilations- eller dräneringsschakt där berättaren en gång som liten kröp in tillsammans med Henrik, och där han nu symboliskt avslutar sitt sökande efter den försvunne barndomsvännen. En annan är den aldrig färdigställda tunnelbanestationen under Hansta, som han besöker inför en artikelserie han håller på att skriva. Av samma skäl tar han sig slutligen ner i det enorma kulvertsystem som perforerar berggrunden under Stockholms innerstad. Denna gigantiska underjordiska struktur anlades under sextio- och sjuttiotalen under den militära kodbeteckningen UTAN, och skulle i händelse av krig kunna rymma hela stadens befolkning. Hos Virdborg växer den till en metaforisk konstruktion, en bild av hur centrum – just - undermineras av sin egen symboliska betydelse.

I Steve Sem-Sandbergs roman är tunnelns symboliska placering aningen – men bara aningen – svårare att fastställa. Som sagt är ”Härifrån till Allmänningen” en roman vars tyngdpunkt inte är helt självklar – eller snarare där berättelsen navigerar genom ett helt system av olika gravitationspunkter. Om skolvaktmästare Jägers nattliga inbrott i grannhuset alltså kan sägas vara en av dem, så finns en annan i den autistiske pojken Leonard och hans tystnad. Men lika viktig är alltså den tunnel som barnen i Venby hösten 1968 gräver under ”Allmänningen”, en ödetomt mitt i villasamhället där jordmagnetismen enligt uppgift framkallar en egendomlig svindel. Barnens hemliga tunnelprojekt är – precis som UTAN hos Virdborg – en militär skyddsanläggning. Tunneln ska säkra en förbindelse till skogen, i skydd för de fientliga attackerna från det brutala granngänget.

Tunneln under Allmänningen slutar förstås i en lerig grop. Men kanske kan man säga att projektet – symboliskt, och på ett annat plan – förs vidare i det som skolvaktmästare Jäger ser som ”det totala inträngandet i och omintetgörandet av Mörk”. Jägers aktion kan utifrån denna formulering – och med ledning av romanens karakteristik av Mörks intuitiva, känslomässiga intelligens - knappast förstås som annat än ett perverterat upplysningsprojekt. Mycket riktigt fullbordar den också en katastrof som förebådats redan på romanens första sida och knyter därmed samman denna intrikata studie i mänskliga återvändsgränder. Venby i Sem-Sandbergs roman är i den meningen en plats vid historiens slut: i själva verket en utmärkt position för att betrakta livet i vår till synes riktningslösa, ”samtida” värld. En värld, en plats där vad som helst tycks kunna hända när som helst, och där händelseförloppen inte följer ur varann med sedvanlig logik utan snarare ur kraven på estetisk balans och symmetri, som om de ständigt kastades tillbaka mot sig själva: som genom ytan på en spegel. I Andrzej Tichys ”Sex liter luft” – som för övrigt just är konstruerad enligt en kronologisk spegelprincip – finns en scen där Ivan efter katastrofen tar sig in i Heas lägenhet och i en byrålåda hittar ett flygfoto över bostadsområdet. Inför bildens ödsliga symmetri fylls han av en obestämd och obehaglig svindel:

 

Han känner att han ser något som är större än han själv, ett större sammanhang. Något som inte är skönjbart från marknivå. En ordning som inte syns inifrån lägenheterna eller uppe från kullarna och inte ens från taket på ett niovåningshus. Varför har han inte sett det förr? Han fylls av en upphetsning, som om han kommit på något, något stort. Han lämnar Heas lägenhet, går ut genom ytterdörren, ut i trappen. Springer bort till Vlads hus. Står och flämtar i hissen medan den bär honom åtta våningar upp. Uppe på taket blickar han ut över de lägre husens tak. Över gräsmattorna. Sedan ser han på flygfotot. Och utsikten igen. Han känner sig lurad. Utan att veta om det har han levt i ett mönster.

 

* * *