Ranelid, Kniven i hjärtat

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

Björn Ranelid: Kniven i hjärtat

 

 

Dagens Nyheter, mars 2010

 

 

 

Jag har en känsla av att Björn Ranelid skriver varje roman som om den var en vandring på en slak lina, där resultatet avgörs redan i det första steget, den första meningen. Är han bara koncentrerad där, så blir det bra. Inte vet jag om det stämmer, men för mig har det blivit enda sättet att läsa honom. Med hjärtat i halsgropen.

 

Det här betyder inte att man redan i första meningen kan se om det är mödan värt att läsa vidare. Det handlar mer om en process, ett sätt att tänka text som flöde snarare än material. Om inledningsmeningen är bra vet man nämligen först i efterhand, när man ser om texten bär. Det vill säga när man märker om även de där riktigt forcerade bilderna som förr eller senare alltid dyker upp hos Ranelid, på något mirakulöst vis går att smälta. Eller inte.

 

Jag vill göra det här tydligt eftersom jag vet att det bland många kritiker numera anses vara objektivt dålig smak att gilla Björn Ranelid. Jag påstår alltså att det inte alls är smak det är fråga om, utan läsart. Att de som anklagar Ranelid för att skriva retoriska ”pekoral” följaktligen inte vet vad de talar om, eftersom det är just dessa högstämda, retoriska drag som gör honom intressant. Och, bör jag väl tillägga: totalt unik.

 

Nya ”Kniven i hjärtat” är en klockren, stilenlig ranelidare som rör sig längs det som med åren blivit det djupaste spåret i författarskapet: det ödestyngda familjedramat som med det öppna skånska landskapet i fonden gestaltar livsavgörande problem kring skuld och försoning. Vi såg det utfört med stor elegans i ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten” från 2004, men de tyngsta exemplen finns trots allt i nittiotalsromaner som ”Synden” och ”Mördarens öga”. Det senaste decenniet har Ranelid ofta tagit sitt försoningstema till en mer uttalat politisk nivå, någon gång med storartat resultat, som i ”Krigaren”. Men annars sällan med den kraft och originalitet som han är mäktig när han är som bäst.

 

Därmed inte sagt att en roman som ”Kniven i hjärtat” skulle sakna ett politiskt eller socialt ärende. Liksom exempelvis ”Krigaren” gör den anspråk på att vara dokumentär, och ansluter sig alltså till den litterära moral som blivit så viktig för Ranelid på senare år: den som i författaren ser en budbärare och ett tidsvittne. I ”Kniven i hjärtat” har han kontaktats av David Olsson, en skånsk ingenjör och trebarnsfar som sitter i fängelse på livstid efter ett brutalt svartsjukemord. Samtidigt har David börjat få besök av sin sextonårige son Kasper, som han inte träffat sedan han fängslades för åtta år sedan. Tillsammans, men från var sitt håll, närmar de sig kärnfrågan: hur är det möjligt att försonas med den människa som har förstört ens liv? Och hur kan en människa som skadat dem han älskar någonsin försonas med sig själv?

 

Mer komplicerat är det egentligen inte. Ranelid bygger visserligen på med några ouppklarade familjehemligheter som förstärker resonansen i berättelsen, och missar förstås inte tillfället att låta Davids arbete som ingenjör på Öresundsbron utveckla sig till en högspänd och tämligen sliten metafor för sitt försoningstema. Inte så innovativt, kan tyckas, men för Ranelid har tydligheten alltid varit viktig.

 

Det är nämligen först inom distinkta, fasta ramar han på allvar kan släppa lös det språkliga flödet. Ju starkare konturer, desto större frihet. I hans mest suveräna stunder får jag för mig att hela romanmaskineriet, med sina tvingande intrigspår och eviga moraliska dilemman, hos Ranelid bara är ett svepskäl för att ge sig hän i dessa fria improvisationer. Han staplar aforismer upp till himlen, flätar en tät och associativ väv av meningar som inte alltid har en logisk koppling till varandra. Ibland återkommer de som musikaliska refränger eller ledmotiv, varieras, prövas mot en annan klangbotten, tänjer tonerna till bristningsgränsen, allt medan romanmaskinens tunga, stampande rytm arbetar vidare i basen.

 

Och för mig är det alltså i de ögonblick han sträcker sig som längst, när språket faktiskt brister under all sin frihetslängtan, som det kan inträffa en sorts mirakel. I ”Kniven i hjärtat” kommer det en sådan passage redan efter ett par sidors tät och formidabel högprosa, när Kasper presenteras. ”Omständigheterna hade spänt hans båge och nu sköt han iväg som en pil mellan fälten och åkrarna i slutet av augusti”, står det.

 

Ja, aj. Där skär det till i språkörat. Det är inte bara en obegriplig metafor, den är dessutom överarbetad. Men när Ranelid är i sitt esse är det i sådana dissonanser texten öppnar sig, blir större än sig själv. Man läser vidare, helt plötsligt medveten om avgrunden som hotar under ytan, känslig för varje skiftning, som på nålar. Jag vet ingen annan som kan tvinga fram en sådan intensiv närvaro.