Romanens stängda rum

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

 

 

 

 

 

 

 

ROMANENS STÄNGDA RUM

- om hur arbetslivet försvann ur svensk litteratur

 

10Tal, 2010

 

 

 

Då och då händer det att man ställs inför en text som plötsligt får en att förstå att något har försvunnit ur vår bild av världen. Det är som att glänta på dörren till ett rum man inte har besökt på länge, ett rum man minns som fullt möblerat, men som nu står tomt.

För mig, och av allt att döma många andra, skedde det när jag hösten 2009 läste Kristian Lundbergs korta, självbiografiska roman ”Yarden”. En förbittrad – eller nej, förbannad berättelse om en man, Kristian Lundberg, som under traumatiska omständigheter sparkas ut ur de kulturella salongerna och faller handlöst genom samhällsskikten. För sin försörjning ser han sig tvingad att ta jobb som daglönare i Malmö hamn, på en lastkaj där nyimporterade bilar i väntan ställs upp för vidare distribution. Ett arbete som är på en gång lågavlönat, pressande och ytterst osäkert.

”Yarden” är en roman med flera bottnar. Omedelbart förstås en självutlämnande berättelse om ett personligt misslyckande, en omvänd klassresa som med dagens glesnande skyddsnät framstår som ett tänkbart hot för allt fler människor i dagens Sverige. Men också ett skarpt försök att ringa in den egna, traumatiska klassbakgrunden som barn till en fattig, ensamstående mamma och en välbärgad, men frånvarande far som öppet skämdes för sin underprivilegierade son. Klasshatet visar sig hos Lundberg som en fråga om personlig värdighet, på samma sätt som skildringen av Malmös förvandling - från sjuttiotalets monolitiska industristad till vår tids schizofrena dubbelprojektion av dynamiskt framtidskluster och segregerad dystopi - också den speglas i en djup, personlig kluvenhet.

Men det som för mig öppnade dörren mot det där tomma rummet var romanens sakliga, precisa skildringar av det monotona arbetet på ”yarden”. Morgonpromenaderna genom den blåsiga frihamnen, kylan i lederna efter ett arbetspass i minusgrader. Det koncentrerade precisionsarbetet med att parkera bilarna så tätt som möjligt och rädslan att bli anklagad för att ha orsakat en skada. Skräcken när telefonen en dag plötsligt inte ringer.

Var i Sverige, tänkte jag, hittar man idag berättelser som den här? Knappast i nya romaner, i alla fall. Om framtidens historiker skulle försöka skaffa sig en bild av dagens svenska samhälle utifrån litteraturen, skulle de antagligen komma till slutsatsen att nittio procent av det arbete som utfördes i detta land måste ha varit polisarbete. Och att resten av befolkningen tycks ha ägnat sig åt medier och konsumtion. Av det vanliga lönearbetet, varu- och tjänsteproduktionen - kort sagt av det dagliga, oglamourösa slitet på Sveriges alla vårdavdelningar, hamburgerrestauranger, verkstadsföretag och förskolor - syns i stort sett ingenting. Vart tog allt detta liv, all denna verklighet vägen?

 

Drygt ett år senare läser jag ett par romaner av den svensk-amerikanske författaren Gösta Larsson, en arbetarson från Malmö som emigrerade till USA på tjugotalet och inom ett decennium etablerade sig som författare på engelska med en serie romaner som på olika sätt tog utgångspunkt i hans egen biografi. Tre av dem översattes till svenska redan på trettiotalet, bland annat ”Ordeal of the Falcon” (”Falkens eldprov”), som är en dramatisk skildring av det tunga livet som kollämpare ombord på ett lastfartyg. Våren 2011 kommer så den första översättningen av en roman om hamnarbetare i New York, ”Kajerna vid Hudson River” (”Ships In the River”) vars finstämda kärlekshistoria mellan två immigranter utspelar sig mot en fond av skarpa klassmotsättningar och fackliga konflikter.

Än en gång får jag den där känslan av att glänta på dörren till ett rum, som står tomt. Jag suger i mig de närgångna beskrivningarna av det utmattande slitet vid kolpannan i ”Falkens eldprov” som om de var något jag inte hade läst på evigheter, och nästan hade glömt. Likadant med skildringarna av det tunga, livsfarliga stuveriarbetet i ”Kajerna…”, den oerhörda vanmakten hos arbetarna som ställer upp sig på morgnarna och hoppas på att ropas upp för ett dagsverke.

Kanske beror min fascination delvis på att det var länge sedan jag läste de svenska proletärförfattarna, men jag tror också att det finns en annan förklaring. Sedan jag plöjde den svenska arbetarlitteraturen på åttiotalet har samhället förändrats. Den otrygga, vanmäktiga arbetsvärld som Gösta Larsson skildrar är i vissa avseenden tillbaka, om än i moderniserad skepnad. Trots att de har sextio eller sjuttio år på nacken känns de här romanerna plötsligt inte längre som dokument från en försvunnen tid – utan framstår som högaktuella, nästan samtida. Larsson beskriver en verklighet jag delvis känner igen från mitt eget osäkra frilansliv, men också från alla reportage om utförsäkrade, maktlösa lönearbetare som tvingas ut i förnedrande Fas 3-projekt, eller hyrs in av bemanningsföretag på arbetsplatser där de nyss betraktades som övertaliga. En verklighet man bara ytterst sällan möter i den samtida litteraturen.

 

Vad beror den på, denna osynlighet? Har arbetarklassen slutat skriva? Slutat läsa? Är förlagen inte intresserade? Är det kanske så att arbetet, i vår tid, inte längre utgör samma självklara existentiella tyngdpunkt som i Gösta Larssons värld? Eller tydligare uttryckt: att individualiseringen, splittringen och osäkerheten på dagens arbetsmarknad, tillsammans med en alltmer forcerad materiell konsumtion gör att människors personliga identitet mer och mer kopplas loss från arbetet? Att litteraturen, så att säga, speglar en mer allmän social och kulturell förändring?

Kanske. Å andra sidan räcker det som sagt att läsa en roman som Lundbergs (eller för den delen: en diktsamling som Johan Jönsons ”Efter arbetsschema”) för att inse att det fattas något. Att dagens svenska skönlitteratur nästan helt tycks ha gett upp försöken att beskriva arbetets värld är ett faktum som i princip kan förklaras på två sätt. Antingen med att det är för svårt. Eller att det betraktas som litterärt – och kommersiellt - ointressant.

Det är märkligt egentligen. Arbetarlitteraturen stod i decennier i centrum för det litterära livet i Sverige, och utgör kanske rentav, vid sidan av Strindbergs dramer, vårt enda riktigt originella bidrag till världslitteraturen. Men de som förvaltar denna tradition idag är ytterst få. En av dem är David Ericsson, som i tre böcker – novellsamlingen ”Truck Stop” samt romanerna ”Redlight” och ”Taxfree” – skildrar tillvaron som långtradarchaufför på Europas motorvägar. När jag läser Ericsson går tankarna mycket riktigt osökt till äldre tiders arbetarförfattare och deras sjömansberättelser, som Gösta Larssons ”Falkens eldprov”. I den värld Ericsson beskriver har i grunden inte mycket förändrats. Det är samma monotona slit, samma symbiotiska förhållande mellan människa och maskin. Samma ständiga, vagabonderande hemlöshet.

Men Ericssons berättelser är otvetydigt tjugohundratal. Särskilt i romanen ”Taxfree” kopplar han upp den svenska arbetarromanen mot en globaliserad arbetsmarknad, där stora transnationella åkerier sätter press på löner och arbetsvillkor. Jack, romanens huvudperson, är chaufför hos ett Stockholmsåkeri vars trafik en dag tas över av den österrikiska åkerikoncernen Eddie Herz. Under ett informationsmöte förklarar dess trafikchef hur bolaget ser på sitt förhållande till de anställda: ”Industrin ropar efter ledig transportkapacitet, något vi har men inte kan utnyttja på grund av en föråldrad internationell lagstiftning. Därför gäller det att var och en frågar sig själv vad just han kan göra för företaget./…/ Egentligen är vi bara en del av en stor europeisk familj, oavsett om man kommer från öst eller väst.”

Kravet på lojalitet är ett krav på tystnad. Pratar man illa om företaget, eller försvarar fackliga avtalsprinciper, hamnar man fort i kylan. Tystnaden märks också bland kollegor från andra åkerier, som plötsligt markerar avstånd. Samtidigt börjar ryktesspridningen; chaufförer från Östeuropa, utan kollektivavtal, tar över alltfler jobb och företagets sätt att tillskansa sig transportkontrakten gränsar till rena maffiametoder.

Vad Ericsson beskriver är en samhällsutveckling där gråzonerna blir allt djupare, allt svårare att definiera. I början av romanen, på en rastplats i Spanien, träffar Jack en prostituerad kvinna som han låter övernatta i lastbilshytten. Hon berättar om den ökande konkurrensen från unga, östeuropeiska kvinnor, och Jack har förstås inga problem med att se parallellen. Som Eddie Herz svenske trafikchef uttrycker saken: ”Så ser Europa ut idag och det är vi som är det nya Europa. Vi är del i nåt som vi kan kalla ett nytt rike.” Ett rike, som för Jack och hans kollegor ter sig som en både skrämmande och okänd kontinent. Där kartan inte längre stämmer och där tystnaden och mörkret breder ut sig.

 

Men David Ericssons försök till en modern tendenslitteratur – som Ivar Lo skulle ha kallat det – är trots allt ett undantag. När arbetslivet skildras i samtida svenska romaner sker det för det mesta i textens periferi, som en realistisk fond för berättelsens existentiella problematik. I Maria Zennströms dagboksroman ”Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?” flimrar jobbvardagen då och då förbi, som en sorts knastriga avbrott i den ältande bekännelsen om sömnlöshet, barnlängtan och sexuella övergrepp. De tillfälliga inhoppen på dagis eller inom hemtjänsten försiggår i medvetandets utkant, okoncentrerat och ovant, på ett sätt som snarast förstärker intrycket av ensamhet och förvirring.

Trots olikheterna har Ericsson och Zennström något viktigt gemensamt: en syn på arbetet som något som alstrar främlingskap snarare än gemenskap. Hos Ericsson finns den gamla yrkessolidariteten visserligen kvar, men det är en sammanhållning som otryggheten och konkurrensen sakta men säkert fräter sönder. Något liknande händer i Bob Hanssons roman ”Gunnar”, där en hjärtopererad före detta byggarbetare med alla medel försöker ta sig tillbaka till arbetsplatsen som han förtidspensionerats från. Återigen beskrivs gemenskapen och tillfredsställelsen i arbetet genom sin frånvaro, rentav sin omöjlighet. Hanssons ”Gunnar” skulle kunna läsas som ett nutida motstycke till Folke Fridells klassiska ”Syndfull skapelse”, där fabriksarbetaren Konrad Johnsons olovliga frivecka slutar med att han går tillbaka till arbetet med högburet huvud och stärkt integritet. Hos Bob Hansson är ledigheten ofrivillig, och därför förnedrande.

Också i Magnus Dahlströms ”Spådom” stannar en man hemma från arbetet utan giltigt förfall. Dahlströms roman är egentligen tre separata berättelser som alla utspelar sig i samma karga, nordliga avfolkningsbygder. De tre huvudpersonerna – en läkare, en polis och en socialsekreterare – är alla starkt bundna vid sin yrkesidentitet. Skildringen av deras arbetsrutiner tar också stor plats i romanen. Deras uppgifter framstår i en existentiell mening som besläktade, där de på olika sätt värnar den sociala ordningen mot hotande upplösning i form av sjukdom, brottslighet och social misär. De tjänstgör, kan man säga, som systemets gränsvakter mot kaos.

Men Dahlströms bild av dessa väktare är allt annat än heroisk. Snarare skildrar han den omvända processen, hur kaos sakta men säkert bryter ner systemens försvar och sprider sin förvirring som ett virus – först på det professionella planet, för att så småningom förgifta sociala relationer och till slut förvrida verklighetsuppfattningen. Upplösningen är kanske i själva verket ingenting som kommer utifrån, utan tvärtom inifrån systemen själva? Den socialsekreterare som mot slutet av romanen bestämmer sig för att stanna hemma från jobbet tycks åtminstone ha kommit till en punkt där han ser sin insats som mer eller mindre betydelselös. Sömnlös, mitt emot sin sovande hustru, med det kalla gryningsljuset flackande över väggen bakom sängen, drabbas han av en vision av de byråkratiska systemens kalla, opersonliga mekanik. ”Verksamheten gick vidare, steg för steg, och nya ärenden förbereddes hela tiden. Riktlinjerna var dragna, klara, budgeten given. Det lysande bleka mönstret över väggen ändrades. Sedan blev det likadant igen.”

 

Vad Magnus Dahlström, och i mildare versioner även Maria Zennström och Bob Hansson beskriver är en maktens metafysik, en de anonyma systemens autonomi som gör den individuella människans insats i stort sett meningslös. Hennes existens utbytbar. Med en marxistisk terminologi skulle man tala om alienation: ett främlingskap inför det egna arbetet, en vanmakt inför livsvillkoren som får grundläggande maktförhållanden att framstå som oåtkomliga, i någon mening eviga.

Ja, kanske kan man rentav gå ännu längre. För finns det inte en monstruös skönhet, en kall, perverterad harmoni i föreställningen om dessa orubbliga system? Dahlströms roman beskriver på sitt sätt en fulländad ellips; den inledande scenen med det skadade barnet i fjällstugan som tas om hand av en passerande läkare återkommer i romanens slutkapitel ur ett annat, men lika gåtfullt perspektiv som effektfullt sluter berättelsen om sig själv. Romanens gestalter är en gång för alla infångade i dess nät, slutgiltigt infogade i en disciplinerande mekanik av ogenomträngliga beroenden. Arbetet framstår här som en stympande, snarare än frigörande kraft. Vare sig man har något eller inte.

Dahlströms mörka, närmast deterministiska samhällssyn ser ut att delas av många författare idag. Kanske är det också ett skäl till att arbetslivsskildringarna lyser med sin frånvaro i samtidslitteraturen: om de vardagliga livsvillkoren, själva grundstrukturerna tycks omöjliga att rubba uppstår människornas frihetsutrymmen i marginalerna – i de privata projekten, i kärleksaffärerna, i lagbrotten. Torbjörn Flygts stora roman ”Himmel” är en berättelse om sådana personliga utbrytningsförsök, vissa tragiska, andra mer lovande. En kvinna från Iran som äntligen lämnar en man som misshandlar henne; en arbetslös spelmissbrukare som vägrar ge upp hoppet om storvinsten; en arkitekthustru som inleder en affär för att döva sin svartsjuka.

För människorna i ”Himmel” tycks arbetet ha blivit något som begränsar livet, snarare än vidgar det. Lena, som är gift med spelmissbrukaren Janson, reflekterar under romanens gång över hur hon med åren förlorat entusiasmen inför jobbet som lärare. ”Tidigare var yrket en del av hennes identitet, men det har alltmer eroderat från självbilden. Vad är hennes självbild nu? Hon vet inte, det var länge sedan hon hade tid att försjunka i de tankarna.” Stressen, utmattningen, bristen på förankring framträder som en förlust av identitet. ”Himmel” är en roman som är ovanligt rik på arbetslivsskildringar, men arbetet framstår alltid som frustrerande, förödmjukande, tärande. Till och med den framgångsrike arkitekten Fredrik, som med sitt arkitektkontor bokstavligen är med och formar stadens nya självbild, föreställer sig i ett anfall av klarsyn sin arbetsplats som en ”tjugoförsta århundradets begravningsbyrå”.

 

Och ”Himmel” är ändå en ganska ljus roman. Vilsenheten, hemlösheten, alienationen i det nya Sverige skildras med en avväpnande humor och en drastisk cynism som får den att verka nästan uthärdlig – eller i vart fall djupt mänsklig. Som Diplomaten, chefen för den flyttfirma som då och då ger Janson ett svart påhugg, formulerar den politiska analysen: ”Welcome to New Sweden. Här arbetar vi som sossar och tänker som moderater, myglar som folkpartister. Vad blir det? Jo, det blir sverigedemokrater.”

Drastiskt, som sagt. Man skulle kanske också kunna säga att det blir en annan sorts berättelser. Berättelser om tillfälliga svartjobb snarare än fackliga konflikter, om otrygghet och utsatthet snarare än klasskänsla och gemenskap. Om tillfälliga strategier snarare än existentiella vägval, åsiktsskillnader snarare än ideologiska motsättningar, individuella relationer snarare än kollektiva strukturer. Berättelser som för all del kanske bättre motsvarar den klassiska, psykologiska realismens krav på dramatisk förtätning än socialrealismens ibland pedagogiskt kantiga estetik. Men som å andra sidan saknar den frigörande kraften i en stark, idéburen berättelse.

Jag tror att denna tydlighet är något som fattas oss. Att den där dörren måste öppnas, att det där rummet måste börja användas på nytt. Berättelser om arbete är i sig själva alltid konkreta berättelser om makt, och just därför behövs de idag mer än någonsin. Att makten blivit svårare att urskilja betyder inte att den har försvagats. Utan bara att den också har stängt dörren om sig.