Kontrafaktiska historier

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

Kontrafaktiska historier

 

Obs P1, sept 2012

 

 

Tänk om isen hade brustit under Karl X Gustav och hans trupper när de tågade över Stora Bält? Om Olof Palme aldrig hade gått på bio den där kvällen i februari 1986? Vad hade hänt om det där enorma askmolnet från vulkanutbrottet i Laki på Island inte hade orsakat missväxt i Europa på 1780-talet? Eller om slumpen inte hade ordnat det så Emma Bovary fått springa ner med ättika just när Rodolphe Boulanger kom på besök?

 

Ibland är historiens marginaler minimala. Några grader varmare, och Skåne kunde fortfarande ha varit danskt. En liten vinterkräksjuka, och Sverige hade aldrig, som det brukar heta, förlorat sin oskuld. En annan vindriktning, och franska revolutionen kanske aldrig hade brutit ut. Ett lite mindre blödig dräng, och Gustave Flaubert hade kanske inte behövt ta livet av Madame Bovary. En berättelse, ett liv, ett historiskt skeende kan verka logiskt som ett räknestycke när man beskriver det i efterhand, men består i grund och botten inte av något annat än ögonblick när allting plötsligt kunde ha tagit en annan vändning – om bara tillfälligheterna hade velat annorlunda. Den verklighet vi lever i är bara en av många möjliga. Men det är den enda som är vår.

 

Litteraturen är människans möjlighet att leva många liv. I ”Madame Bovary” beskriver Flaubert hur Emma under sina långa ensamma promenader grips av förtvivlan över sitt misslyckade äktenskap. ”Emma undrade”, skriver Flaubert, ”varför inte slumpen hade låtit henne möta en annan man, hon försökte tänka sig hur det skulle ha gått till, hur den okände kunde ha sett ut och hur hennes liv skulle ha gestaltat sig…” Det är en tidlös fantasi. Ibland undrar jag om inte all litteratur i själva verket bottnar i den här sortens tankelekar – ja, om de inte rentav är litteraturens väsen, dess särart. Det som skiljer den från historieskrivningen.

 

I sin uppmärksammade roman ”Konspirationen mot Amerika” skildrar den amerikanske författaren Philip Roth ett USA som kanske kunde varit. Inför presidentvalet 1940 fick Atlantflygaren Charles Lindbergh frågan från det republikanska partiet om han kunde tänka sig att ställa upp som partiets kandidat, mot den sittande presidenten Franklin Roosevelt. Den populäre svenskättlingen Lindbergh, som vid det laget också gjort sig känd som en frispråkig sympatisör till den nya tyska ordningen, tackade nej. Vad hade hänt om han istället hade tackat ja?

 

I Philip Roths roman antar Lindbergh utmaningen, och vinner en jordskredsseger över Roosevelt efter en valkampanj där han envist svartmålat presidenten som en krigshetsare, som vill kasta in USA i det europeiska kriget. Lindberghs nya administration värnar istället om goda förbindelser med Hitlertyskland, och i den nya politiken ingår bland annat ett program för så kallad assimilering av den judiska befolkningen. Roth skildrar förloppet i form av en alternativ, kontrafaktisk självbiografi där den unge Philip, född 1934 precis som författaren, steg för steg tvingas uppleva hur det antisemitiska nätet spinns allt tätare, och hur den judiska befolkningen i Newark, där han växer upp, sakta men säkert söndras, demoraliseras och tvångsförflyttas under assimileringens täckmantel. Tills, slutligen, pogromerna bryter ut.

 

Egendomligt nog är kontrafaktisk historia ingen särskilt omfattande litterär genre. Förutom inom science fiction, med dess genretypiska dystopiska framtidsscenarion, förekommer den historiska fantasin mest som en kittlande bakgrundseffekt i berättelser som kanske utspelar sig ett par år in i framtiden, eller i en verklighet som vagt skiljer sig från den vi lever i. Den konsekvent genomförda, kontrafaktiska historiefantasin är däremot rätt ovanlig. Och kanske är det inte så underligt att det är just tanken på ett nazistiskt världsherravälde som framför allt tycks sätta fantasin i rörelse. I vår tids historieskrivning spelar andra världskriget en avgörande roll, just som den där punkten där historien stod och vägde mellan alternativen, på ett ytterst dramatiskt sätt: en existentiell brytpunkt där tillfälligheter och småsaker när som helst kunde ha styrt det komplicerade förloppet åt ett annat håll och där det, om händelserna vid en viss punkt hade tagit en annan riktning, skulle ha resulterat i en radikalt annorlunda politisk verklighet. En annan värld.

 

Ett tidigt exempel på en sådan kontrafaktisk historiefantasi är Philip K Dicks ”Mannen i det höga slottet”. Här avviker historien från verkligheten redan 1933, när president Roosevelt mördas – en händelse som skapar ekonomisk kris och leder till att USA 1947 besegras i kriget mot Tyskland och Japan, som delar upp landet mellan sig. Det är en mångbottnad roman som vid sidan av den kontrafaktiska intrigen dessutom innehåller en dubbelkontrafaktisk motberättelse om en författare som skriver en roman där de allierade vinner kriget.

 

Och Dicks fascinerande roman har fått många efterföljare. Engelsmannen Robert Harris ”Fatherland” är en deckare som utspelar sig i Berlin tjugo år efter krigsslutet, i ett Berlin som rustar för festligheterna i samband med Adolf Hitlers 75-årsdag. Det bästa svenska exemplet är Tony Samuelssons ”Jag var en arier”, en suggestiv dystopi där vi befinner oss i ett Stockholm som med tiden – året är 1976 - har blivit ett nordiskt maktcentrum i det storgermanska rike som numera styrs av Albert Speer, den gamle arkitekten och rustningsministern. Führern är en varm Sverigevän, och ser svenskarna som lojala och pålitliga undersåtar – visserligen, som han säger, ”neutrala under kriget och kanske inte så samarbetsvilliga i början men ju närmare segern och fredsslutet, desto mer realistiska. Ett duktigt folk som gjorde upp på gatorna, sedan rättade förlorarna in sig i ledet.”

 

Nu vet vi ju alla att historien i verkligheten tog en helt annan vändning. Så visst kan man fråga sig vad det egentligen finns för skäl att sysselsätta sig med den här sortens fantasier. I den brittiska antologin ”Virtual History”, som brukar ses som ett standardverk inom den, ska vi säga, seriösa kontrafaktiska historieskrivningen, skriver historikern Niall Ferguson om en forskning som behöver bryta arvet från den deterministiska historiesyn som varit rådande sedan 1800-talet – och istället närma sig den moderna fysikens världsbild, där kaos och slump spelar betydligt större roll. Att försöka tänka sig den värld som aldrig blev är, för Ferguson, ett viktigt motgift mot de förslavande och farliga idéerna om en förutbestämd och nödvändig historisk utveckling, ett sätt att öppna ett fönster mot tvivlet och därmed mot friheten.

 

Den ideologiska fienden i Fergusons resonemang är förstås marxismen. På sitt sätt är det också logiskt att intresset för kontrafaktisk historia fick ett uppsving just under nittiotalet, en tid som präglades av en uppgörelse med vänstern och marxismen och dess materialistiska historiesyn, en tid som myntade idén om ”historiens slut”, en tid när den historiska kampen mellan de båda världssystemen gav vika för en långt mer kaotisk världsbild där oberäkneliga terroraktioner när som helst tycktes kunna ändra historiens gång.

 

Sen kan man ju fråga sig om människans frihet verkligen blir större om hennes villkor bestäms av slump och tillfälligheter, snarare än av kausalitet och påvisbara samband. I den marxistiska historiesynen är den dialektiska materialismen tvärtom ett verktyg för förändring, en metod för att genomskåda och styra de krafter som skapar historia. Och för skönlitteraturen är hursomhelst hela frågeställningen i hög grad sekundär. I litteraturen är det kontrafaktiska greppet snarare ett sätt att komma åt sådant som ligger dolt under verklighetens yta. Som Philip Roth gör i ”Konspirationen mot Amerika”, när han låter de antisemitiska reflexerna sakta men säkert blir en del av vardagen i det skenbart toleranta och pluralistiska amerikanska samhället.

 

Tony Samuelssons ”Jag var en arier” blir på samma sätt en undersökning av hur en ordning som den nazistiska överhuvudtaget blir möjlig i ett samhälle. Det är i själva verket inte alltför komplicerat, om vi ska tro hans berättelse: allt som krävs är en tillräckligt bred maktbas och en tillräckligt privilegierad elit. I romanen utgörs denna elit av en mycket speciell grupp, nämligen konstnärer och författare. Albert Speer, führern, har kommit till insikten att dessa människor inte söker makt, utan bekräftelse. Eller som han själv formulerar saken: ”Mina författare har gett upp sina anspråk på förment frihet för att få uppleva något ännu större: vad det är att tillhöra en elit, en exklusiv grupp.”

 

Så kan den kontrafaktiska berättelsen användas som ett sätt att öppna ögonen för det osynliga, omedvetna, bortträngda, förnekade; att för ett ögonblick, den stund det tar att läsa en roman, ställa sig vid sidan av det invanda och betrakta det med en blick som inte förvillas av vaneseendet, en blick som i bilden av det som kunde ha varit förmår urskilja hur det också är. För att på så vis inse att historien aldrig tar slut, att varje berättelse är provisorisk, och att det inte finns någonting som vi med större säkerhet kan veta, än att framtiden kommer att skriva om den.