Bulgarisk realism

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

Postkommunism och postmodernism. Tre bulgariska romaner

 

Dagens Nyheter, feb 2007

 

 

Våren 2004 skakades Bulgarien av nyheten om en flicka som dödats av sina klasskamrater på en skola i Plovdiv, landets näst största stad. Mordet, som tycktes ha svartsjukemotiv, följdes under hösten av en våg av liknande händelser. Mord alltså, som utfördes av barn, med barn som offer.

 

Vad var det som hade hänt? För Teodora Dimova satte mordet i Plovdiv igång arbetet med det som ett år senare blev romanen ”Mödrar” (Majkite). Den plötsligt uppblossande våldsepidemin, har hon sagt i en intervju, kan varken avfärdas som ordinär kriminalitet eller som slumpmässiga engångsföreteelser. För Dimova var morden ett symptom på att något oerhört och dittills okänt hänt i det bulgariska samhället: ”ett tecken på att vi passerat gränser som vi aldrig borde ha överskridit”.

 

”Mödrar” blev en stor succé när den kom ut i Bulgarien: en mörk, förtvivlad, rasande beslutsam dissekering av vad den kapitalistiska revolutionen gjort med bulgarerna. Hur klivet från det kommunistiska kontrollsamhället till den otyglade marknaden har kastat relativt välbeställda människor ut i en avgrund av osäkerhet, hur familjer sprängts och hur föräldrarna förlorat all kontakt med sina barn. Hur fattigdomen förödmjukar, och hur rikedomen hos den nya överklassen skapat ett moraliskt klimat där allt är till salu, alla metoder tillåtna.

En roman, alltså, som från en utsatt position, med iskall skärpa beskriver den nyliberala omvälvning som hela Europa – i varierande grad - gått igenom de senaste decennierna. När kommer den på svenska? Förresten, när översattes överhuvudtaget senast en bulgarisk roman till vårt språk? Jag har forskat, men inte hittat någon sedan 1981.

 

Den som idag vill skaffa sig inblick i den samtida bulgariska litteraturen är därför hänvisad till sporadiska tyska, engelska och franska översättningar. Besynnerligt egentligen: Bulgarien är inte bara nybliven EU-medlem, det är ett europeiskt land med ungefär lika många invånare som Sverige, med ett betydande litterärt förflutet och en livaktig litterär scen. Det är det enda land i världen där ”alfabetets dag” är allmän helgdag – den kyrilliska skriften är en bulgarisk uppfinning, nämligen. Man kan tycka att det borde ha en självklar plats bland Europas kulturländer.

 

Så är det alltså inte. Som andra länder på Balkan har Bulgarien fått kämpa mot en orientalism som dragit gränsen för det riktiga Europa vid Venedig ungefär. Bilden av det efterblivna skymningslandet, karikerat som ”Bordurien” i Tintins äventyr, har alltså historiska rötter – och har fått extra näring genom årtionden av isolering och påföljande postkommunistisk laglöshet. I den bulgariska samtidslitteraturen fungerar den som en osynlig vägg. Dagens romangestalter anser sig nästan undantagslöst leva i ett ”skitland”, ett ”världens rövhål” som det gäller att så fort som möjligt slippa ut ur. Om inte till Bahamas eller Kanada, så åtminstone till London.

 

Till London anländer också Varadin Dimitrov, huvudperson i Alek Popovs satiriska ”Uppdrag: London” (Misija: London) från 2001. Dimitrov, som säkert inte av en slump har efternamnet gemensamt med den bulgariska folkrepublikens landsfader, ska tillträda sin post som landets ambassadör, och har stora planer. Med en kulturell charmoffensiv tänker han putsa upp Bulgariens image inför EU-förhandlingarna och ge landet en positiv, modern profil.

 

Det visar sig förstås lättare sagt än gjort. Dimitrov anlitar en konsultbyrå som ska se till så att det brittiska kungahuset hedrar det planerade kulturprogrammet med sin närvaro. Konsulten tycks ha öga för detaljerna - ”Dessa smörgåsar fjärmar er från Europa”, kommenterar han de kulinariska specialiteterna under en mottagning - och Dimitrov utvecklar på kort tid en paranoid blick för alla liknande bulgariska avvikelser. ”Varför står ni med händerna i fickorna?” fräser han åt personalen. ”Det är inget europeiskt beteende!”

Finalen är obetalbar. Med suveränt pokerfejs skildrar Popov hur konsultfirman, som visar sig vara en erotisk kontaktförmedling specialiserad på kändisstriptease, arrangerar en överdådig maskerad med stora delar av den brittiska aristokratin, inklusive drottningen, i rollistan. Kryperiet som onanistiskt självbedrägeri alltså – eller som en klarsynt bifigur beskriver det: ”När någon kliar sig i skrevet är det en privatsak, men att hela staten kliar sig i skrevet bådar inte gott”.

 

Det säger en del om bredden i dagens bulgariska litteratur när man ställer en roman som Popovs bredvid en som Georgi Gospodinovs två år äldre ”En naturlig roman” (Estestven roman). Om Popov är häcklaren så är Gospodinov artisten: en intellektuell jonglör som med lekfulla förklädnader och säregna metaresonemang hanterar ett imponerande knippe lösa trådar i vad som kallats Bulgariens första postmoderna roman.

 

”En naturlig roman” är trots sitt ringa omfång mycket på en gång: en melankolisk bearbetning av en skilsmässa, en originell poetik – samt ett försök att skriva en roman baserad på Linnés sexualsystem. Trött på inskränkta, privata perspektiv söker författaren efter en ”objektiv” metod för skrivandet, ett sätt att få texten att organisera sig med samma självklara, lagbundna logik som nya arter uppstår i naturen.

 

Postmodernt? Jovisst, så det förslår. Men heller inte särskilt långt från de ”vetenskapliga” anspråken hos den socialistiska realismen, om man tänker efter. Dagens bulgariska författare har tillgång till en rik och varierad verktygslåda - Teodora Dimova för sin del låter ”Mödrar” kulminera i en biblisk offerscen när de övergivna barnen lynchar en dyrkad lärare som berättat att hon tänker lämna dem.

 

Scenen utspelas för övrigt i ett Sofia som ligger öde under VM-finalen i fotboll 2004 – ett år då det som bekant inte spelades något fotbolls-VM. Jag tar det som en blinkning från författaren till läsaren: litteraturens verklighet är inte riktigt vår – men ligger vägg i vägg. Den litterära realismen hänger helt och hållet på fiktionens kraft.