Altermodern

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

Altermodern

 

Dagens Nyheter, mars 2009

 

 

Den indiske konstnären Subodh Guptas mäktiga svampmoln av blänkande rostfria husgeråd fyller hela den väldiga ljusgården inne på Tate Britain i London. Det är knappast det bästa verket på ”Altermodern” men absolut det mest euforiska. Modernitetens dystraste undergångssymbol upputsad till ett ymnighetshorn av glänsande vardagsföremål. Globaliseringen som utopi.

 

Det är i alla fall ett sätt att se det. ”Altermodern” är Tate Britains fjärde triennal för brittisk konst, en tradition som hittills stått i skuggan av det mer spektakulära Turnerpriset. Kanske kan det bli ändring på det framöver. Årets version är hursomhelst en ytterst ambitiös manifestation, utformad av den franske samtidsgurun Nicolas Bourriaud som fräckt struntat i det ”brittiska” och istället dukar upp ännu ett färskt recept på framtiden.

”Altermodern” är nämligen inget mindre än ett försök att ställa ut en världsomspännande teori om konsten efter postmodernismen. Idén går i korthet ut på att samtidskonsten efter ett par decennier av posthistorisk ”melankoli” och mångkulturell vilsenhet har nått ett stadium där tid och rum, historia och geografi på nytt blir viktiga begrepp. Men denna gång inte i absolut mening, utan som föränderliga storheter. Precis som geografin ser olika ut beroende på varifrån man ser den, så gör historien det. Världen står inför ett myller av moderniteter: en ”arkipelag” av perspektiv och möjligheter.

 

Det Bourriaud kallar ”altermodernism” har alltså att göra med ett sätt att orientera sig i tid och rum, en flexibilitet i blicken. Samma sak kan på en gång verka både museal och utopisk, som i Olivia Plenders fängslande installation om den radikala engelska scoutrörelsen ”The Kibbo Kift Kindred”. I andra verk kan samtiden betraktas ur ett dystopiskt evighetsperpektiv, som i den kamerunske konstnären Pascale Tayous samlingar med fossiliserade kvarlevor av våra dagars populärkultur.

 

Gemensamt för mycket på ”Altermodern” är just försöken att luckra upp gränsen mellan dokument och fiktion. Charles Avery till exempel sätter ihop en klassiskt antropologisk liten utställning om en andlig fantasivärld, med informativa teckningar och ”autentiska” konstföremål. Marcus Coates erbjuder en israelisk politiker sina tjänster som schaman iförd ljusblå träningsoverall och grävlingsmössa. Och Lindsay Seers berättar om sitt liv som ”kamera” i en självbiografisk film som hör till det märkligaste jag har sett på länge.

 

Inför den sortens verk känns de flesta teorier ganska trubbiga. Och frågan är om Bourriauds idéer verkligen är lika originella som den konst han presenterar. Hans ”altermodernism” tycks mig nog mest som ett sätt att vrida lite till på det postmoderna kaleidoskopet. Skärvorna ser kanske ut att lägga sig till rätta på ett annat sätt – men något nytt och revolutionerande begrepp om konsten är det knappast fråga om. Det hindrar inte att ”Altermodern” är en utställning som det nog kommer att pratas länge om.