Dakart

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

Dak’art 2008

 

Dagens Nyheter, maj 2008

 

 

 

Dakars enda bilsalong värd namnet ligger mittemot centralbanken och lyxhotellet Novotel. Där står Mercedesbilarna på rad innanför höga glasfönster, som i en såpbubbla av europeiskt överflöd mitt i den anspråkslösa senegalesiska vardagen.

 

Här, i dessa glasfönster, hänger just nu några bilder av den holländska konstnären Judith Quax. Väldiga fotografier i billboardstorlek, kusliga porträtt av mänsklig frånvaro, av tomma rum. Vid var och en några rader där en båtflyktings öde summeras av en släkting som blivit kvar i Senegal. Någon brukar skicka pengar då och då, andra har aldrig mer hörts av.

 

Jag kan inte bestämma mig för om det här är extremt träffsäkert, eller bara extremt konstigt. Kanske bådadera. Quax bilder ingår egentligen inte i Dakarbiennalens officiella program – ändå känns det som om de sammanfattar något väsentligt. Något om den politiska konstens möjligheter och begränsningar, om konsten som lyxkonsumtion och dess förmåga att trots allt bryta varufetischismens förtrollning. Jag vet egentligen inte om Quax har varit medveten om effekten, och att Mercedes-Benz uppfattat den är knappast troligt. Ändå är den mycket påtaglig.

 

Eller också handlar detta bara om en europeisk kritikers ovana vid att uppleva politisk samtidskonst i ett sammanhang där den verkligen betyder något. Dakarbiennalen äger i år rum för åttonde gången, och har med åren etablerat sig som det i särklass tyngsta afrikanska konstevenemanget. Ändå har den jämfört med resursstarka biennaler som Venedig eller Istanbul nästan något alternativt över sig. Inga internationella stjärncurators, faktiskt inte ens några entréavgifter, och ett huvudprogram som bara omfattar ett femtiotal konstnärer. Volymen finns istället i det spretiga, helt fria ”off”-programmet, med hundratals utställningar spridda över hela staden.

 

Men det Dak’art saknar i tyngd tar den igen i intensitet. Årets upplaga är en engagerad och politisk utställning med stark bredd i uttrycket. Här ryms allt från den avväpnande ironin i senegalesen Armin Kanes tecknade film om ett strömavbrott under en fotbollsmatch, till den svarta expressionismen i ivorianen Jems Robert Koko Bis skulpturgrupp ”Darfur”. Däremellan hittar man exempelvis en Kentridgeinspirerad videoinstallation om vattenbrist (av Saïdou Dicko från Burkina) och en datorspelsliknande animation som kritiserar rika länders överkonsumtion (av senegalesen Samba Fall).

 

Men det verkligt brännande ämnet är förstås utvandringen till Europa. Emigrationen bearbetas på de mest skiftande sätt av konstnärer som Blaise Bang från Kamerun, eller Soly Cissé och Kan-si från Senegal. Deras landsman Babacar Niang har tapetserat en hel vägg med korta pressnotiser om flyktingöden, sammanfogade med ståltrådar och hänglås till en brutal och klaustrofobisk installation. Ett monument över vår tids stora, tragiska berättelse.

 

Det som gör Dak’art till en viktig utställning är att den insisterar på att dessa berättelser är centrala; att den är en utställning i Afrika, för Afrika. Några europeiska inslag i juryn – bland dem Göran Christensson från Malmö konstmuseum – ändrar inte på detta faktum. På en kontinent där konstlivet står i stort sett utan infrastruktur i form av gallerier, muséer och en levande offentlighet, och där konstnärer, precis som människor i allmänhet, tvingas bege sig till Europa eller USA för att kunna arbeta, är betydelsen av en sådan här institution svår att överskatta.

 

Jag tänker på det här när jag bevistar Afrikapremiären på maliern Manthia Diawaras film ”Maison Tropicale”, en mångbottnad historia om en portugisisk konstnär som reser till Brazzaville för ett projekt om ett modernistiskt aluminiumhus, ritat av den franske arkitekten Jean Prouvé och för några år sen demonterat och ivägskeppat till Frankrike, där det tillsammans med ett likadant hus från Niger sålts på den internationella konstmarknaden för miljontals dollar. En tänkvärd, djupverkande film som med små medel försätter mig i en sorts postkolonial yrsel. Vems berättelse är detta? Och vems hus? Sällan blir det så här tydligt att kulturarv och historia helt enkelt är en fråga om finansiering.