Kinesisk framtidskonst

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

 

Kinesisk framtidskonst. Dagens Nyheter, juli 2008

 

 

En stor sprakande baldakin omsluter besökaren på väg in på Kinas nationella konstmuseum, NAMOC, i Beijing. Två holländare, arkitekten Lars Spuybroek och ljudkonstnären Edwin van der Heide, har tillsammans designat en interaktiv installation som registrerar närvaron av passerande kroppar och omvandlar informationen till ett högljutt, astronomiskt knaster.

Utställningen ”Synthetic Times” är den stora satsningen på NAMOC den olympiska försommaren 2008. Beijing någon månad innan OS är en stad där allt från tunnelbanesystem till konstinstitutioner tycks ha gått in i någon sorts koncentrerad kalibreringsfas. Överallt lägger lyftkranar sista handen vid ännu en glasfasad, allting är NÄSTAN färdigt, NÄSTAN i funktion, och den internationella mediekonsten som fyller salarna inne på NAMOC gnistrar som ett festligt förfyrverkeri i väntan på den verkliga, olympiska smällen. Den kommer senare i juli, i form av den tredje Beijingbiennalen, avsiktligt uppskjuten ett år för att få glänsa som det självklara kulturella motstycket till det globala idrottskalaset.

I sin storögda teknikromantik liknar ”Synthetic Times” egentligen mest något från datorkonstens barndom. Publiken tumlar runt bland blippande digitaldisplayer och stroboskopeffekter som i ett futuristiskt tivoli, scannar sina kroppar, luktar på väggarna och spänner fast sig i snurrstolar med VR-hjälmar på huvudet.

Ärendet är tydligt: att visa hur kinesiska mediekonstnärer som Miao Xiaochun och Xu Zhongmin numera tål att ställas bredvid experimentella pionjärer som Stelarc eller frontfigurer som australiska Transmutive Collective. Den kinesiska samtidskonsten ser sig idag inte bara som en del av, utan som en ledande kraft på den internationella konstscenen. Det jäser av självförtroende och det räcker med ett par dagar i Beijing för att inse vilken oerhörd utveckling det handlar om.

Vart den sen leder är en annan fråga. Men faktum är att Beijings konstscen just nu verkar expandera med minst ett nytt samtidskonstmuseum per år. 2006 öppnade Today Art Museum, en stor konsthall lite söder om stadskärnan; för något halvår sen slog Ullens Center for Contemporary Art upp portarna under stort mediebuller i konstdistriktet 798. Och nu i höst invigs Moon River MOCA i en tidigare industribyggnad strax utanför stadsgränsen.

Det är lätt att tappa andan av bara farten. Lätt också, tror jag, att mista den kritiska balansen i pur förundran inför höjden på ambitionerna. Lätt att glömma bort i hastigheten att alla dessa nya kvadrat- och kubikmeter faktiskt måste fyllas med någonting.

Lätt är det också att förtränga att den kinesiska samtidskonsten i själva verket har ett rätt begränsat manöverutrymme, klämd som den är mellan den statsstyrda kulturen och den kommersiella produktionshysterin. En belgisk sinolog jag möter berättar om västerländska samlare som binder upp unga lovande konstnärer med skamlösa kontrakt och föser ihop dem i fabrikslokaler för att utföra beställningsarbeten.

Något mer förfinad ter sig då regeringens modell att inrätta bestämda konstdistrikt där det kontrollerade utbudet kan ges visst uttrycksmässigt svängrum. Som i det uppreklamerade ”Beijing 798”, en gammal militärindustri i stans nordöstra utkanter där det nu vuxit upp en hel stadsdel full med konsthallar och gallerier – och vars sjudande konstliv ofta framställs som ett tecken på en ny öppenhet och tolerans.

Dessa motsägelsefulla förhållanden sätter förstås sin prägel på dagens kinesiska konst. Under mina veckor i Beijing slås jag inte bara av ambitionerna och energin, utan också av hur mycket i denna konstboom som rentutsagt är kitsch, ren smäck, och stora ytor utan innehåll. Today Art Museum visar över fyra hela våningar ett OS-konstprojekt med enminutersvideor från hela världen, och Moon River MOCA tjuvstartar sin verksamhet med en ”skulpturfestival” som onekligen är underhållande, men ändå mer än något annat visar på en förkärlek för stora formgjutna figurer i glansiga och bjärta material. En opersonlig men effektiv teknik som kanske kan fungera som ett sätt att snabbt få liv i alla nybyggda, storslagna institutioner.

Samtidigt finns förstås, mitt i det storskaliga och industriella, utrymme för seriösa och genomtänkta projekt. Konstdistriktet ”798” är med sitt formidabla myller av utställningar lika svåröverskådligt och spretigt som Venedigbiennalen – och här finns mycket att upptäcka. I utställningen ”Homesickness” på konsthallen T-Space reflekterar ett tjugotal kinesiska konstnärer kring dagens enorma folkvandringar från landsbygden till städerna, i det ena gripande och välformulerade verket efter det andra. Bittert, melankoliskt och humoristiskt om vartannat.

Rentav ännu bättre blir det på galleriet Joyart, där Sui Jianguo visar sina lerskulpturer, snabbt utförda i miniatyrformat med förbundna ögon och sedan uppförstorade till övermänsklig skala. Här är storleken inte självändamål, utan ett medel för att öppna en oväntad kanal mellan det intima och det monumentala. Just här, just nu känns den mer nödvändig än någonsin.