Venedig 2011

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

54:e Venedigbiennalen

 

Dagens Nyheter, juni 2011

 

 

Jag tappar nästan andan. Tydligen vill ödet att det första jag får se efter att ha passerat alla checkpoints till den internationella konstvärlden i Venedigs Arsenale är… den italienska paviljongen. En enorm hangar belamrad med ett mischmasch av nysurrealistiskt gottköpsmåleri, dekorativa abstraktioner, vykortskitsch och mjukporr.

Det är bara andra gången värdlandet har en egen utställning på biennalen, och återigen lyckas man med god marginal sätta lågvattenmärket. Ansvarig i år är Vittorio Sgarbi, konsthistoriker, tevekändis och politiker i Belusconis parti Forza Italia. ”Konsten är ett sjukhus”, skriver han i katalogen – och har följaktligen låtit ”friska människor” helt utan kopplingar till konstvärlden stå för urvalet till årets paviljong.

Resultatet är denna explosion i hötorgskonst. Men också ett bloddrypande ”maffiamuseum”, som leder in i ett katolskt kapell där den italienska stöveln hänger blödande på korset under devisen ”L’arte non è Cosa Nostra”.

Konsten är ingen maffia.

Mamma mia. Jag skulle inte fästa mig så mycket vid Sgarbis kulturpopulism om det inte var för att jag ser den som ett tidens tecken. Inte bara för att det i flera europeiska länder blivit regeringspolitik att ställa sig på ”verklighetens” sida mot den kulturradikala ”elitismen”. Utan också för att konsten alltmer ohöljt görs till ett politiskt och ekonomiskt marknadsföringsinstrument.

Sällan blir det så tydligt som i Venedig. Här slåss de nationella paviljongerna för att profilera sig kulturellt samtidigt som man i opportunistisk vidsynthet tävlar om att be om ursäkt för det. Årets svenska insats är ett klockrent exempel: å ena sidan Andreas Erikssons dova naturmåleri, som med sina mättade jordklanger känns som skräddarsytt för den nordiska paviljongen med dess milda, svävande överljus.

Och å den andra Fia Backströms mångkulturella ljudpromenad, där man går på jakt efter låtsasskulpturer medan man i en audioguide lyssnar på intervjuer om olika länders kulturella identitet. Ett verk som totalt kommer bort i biennalens myller – dessbättre faktiskt, eftersom det till innehållet visar sig fullt av halvsmälta och uddlösa klichéer.

Själv kan jag tycka det är synd att man i år har valt att bryta det nordiska samarbetet, som ändå erbjöd en naturlig kompromiss mellan det nationella och det internationella. Och trots allt tal om paviljongsystemets ”otidsenlighet” i en globaliserad konstvärld är det ofta just de genomtänkta, ambitiösa nationella presentationerna som räddar biennalen från att kapsejsa under trycket av sina egna traditioner.

Det gäller i synnerhet de år när huvudutställningen är svag. Som nu. Bice Curigers ”IllumiNazioni” är – jag hittar nästan inte orden – ett pretentiöst praktfiasko, ett håglöst staplande av uttryck utan minsta ansats till att hålla en linje, ta ut en position. Centralt i Giardinis huvudpaviljong hänger tre stora målningar av den venetianske renässansmästaren Tintoretto, som en pampig demonstration av att samtid och tradition hör ihop. En självklarhet som sedan lämnas åt sitt öde och får hela greppet att kännas inställsamt och uppblåst.

Lyckas man bortse från den sorgliga helheten finns förstås ändå en del att upptäcka. Märkligt fängslande är till exempel Christian Marclays dygnslånga ”The Clock”, ett collage av filmklipp som satts ihop så att filmens klockor hela tiden följer verklig tid. Sevärd är också Nathaniel Mellors besynnerliga ”Ourhouse”, en skruvad relationskomedi som oväntat utvecklar sig till en originell, språkfilosofisk dystopi.

Men det är alltså de nationella paviljongerna som räddar showen. Den tyska till exempel, som hyllar den nyligen bortgångne Christoph Schlingensief med en rekonstruktion av hans barocka, djupt personliga ”Kyrka för rädslan för det främmande inom mig”. Den franska, där Christian Boltanski har satt upp ett rasslande ”lyckohjul”, likt en väldig tidningspress med bilder på nyfödda barn. Och i den brittiska paviljongen har Mike Nelson byggt om hela rasket till någon sorts turkisk lagerbyggnad, med kupoler i taket och ett mörkrum där framkallningsvätskorna står och doftar.

Det är starka, gedigna utställningar. Men kommer jag att minnas dem om tio år? Tveksamt. I alla fall inte så som jag lär minnas den egyptiska paviljongen, med dess oglamorösa videoinstallation till minne av konstnären Ahmed Basiony, dödad under revolutionen i våras.

Eller den lilla latinamerikanska paviljongen i Arsenale, kanske bäst av alla, där något dussin konstnärer visar lågmälda, men glödande politiska verk. Som Regina Galindos falska guldlejon: en kopia av det hon fick på biennalen 2005 men tvingades sälja för att överleva ekonomiskt.

Sedan lär jag nog också minnas Anish Kapoors ”Ascension” – en smal pelare av rök som skruvar sig mot taket i den fantastiska barockkyrkan ute på San Giorgio.

Fast varför vet jag inte riktigt. Det känns bara så symboliskt när man står och ser den tunna, fina slöjan sakta dras in i konstsystemets stora, mullrande utsugsfläkt.

Ett tidens tecken, det också.