Whitneybiennalen 2008

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

Whitneybiennalen 2008

 

Dagens Nyheter, mars 2008

 

 

 

Trettio ungdomar står på rad i en gigantisk gammal exercishall på Manhattan. De blickar inåtvänt framför sig och brister då och då ut i skarpa, ihållande toner som faller på plats i en bräcklig harmoni, bara för att i nästa sekund skingras i ett skärande missljud.

 

Kaos är också en sorts ordning, och Marina Rosenfelds performanceversion av György Ligetis atonala klassiker ”Lontano” är en tvetydig och oroande upplevelse. Den abstrakta, fragmentariska ljudkompositionen krockar på ett nästan kusligt sätt med anblicken av de fritidsklädda ungdomarna, som koncentrerar sig på att försöka återge tonerna i sina vita hörsnäckor. I skarven framträder en bild av något sårbart och utsatt som i ett förskrämt och krigstrött USA kastar mörka skuggor mot en oviss framtid. Dissonansen kryper under skinnet.

 

Men vackert är det. Och överhuvudtaget är det här i Park Avenue Armory man hittar de mer spektakulära höjdpunkterna i årets Whitneybiennal. Denna ”regionala” amerikanska biennal har av tradition hållit sig framme när det gäller att lansera nya medier, och 2008 är det process- och performancekonsternas tur. I den gamla militärkasernen pågår hela mars månad ett flöde av workshops, happenings och andra interaktiviteter. Den försigkomne besökaren kan få sitt porträtt målat av Ellen Harvey, dansa maratondans med Agathe Snow eller gå i konstterapi hos Bert Rodriguez. Med lite tur kan man råka komma en kväll när Eduardo Sarabia serverar hemkörd Tequila, eller Kembra Pfahler arrangerar ett horrorbröllop.

 

Med detta sagt är det ändå väldigt lite som gör mer än bekräftar redan gediget etablerade tendenser. Årets biennal bryter alltså ingen ny mark, men rymmer å andra sidan en sympatisk vilja till fördjupning. I huvudutställningen på Whitneymuseet handlar det till stor del om konstens existentiella grundfrågor, om materialitet och färg, om illusion och tradition. Lite överraskande, men ändå logiskt.

 

För om nu konsten kan fungera som en historiens termometer, så är det här förstås ett sätt för den att reagera på tidens osäkra signaler: genom att ställa frågorna om hur och vad, snarare än vart och varför. Uppenbarligen går de fortfarande att formulera på ett både originellt och fyndigt sätt. Här finns en konstnär som Jedediah Caesar, som gjuter ihop sopor från sin ateljé till stora block, som han sedan skär i hanterliga skivor. Resultatet blir ett slags seriellt måleri, där mönstret i varje skiva avviker en aning från den föregående. Man kan tänka sig dem som plåtar i en konstnärlig skiktröntgen. Eller som rutor i en expressionistisk animation.

 

Ett liknande avigt förhållande till traditionen har Charles Long, liksom Caesar bosatt i Los Angeles och även han en konstnär som gör konst av avfall. Hans höga, trådlika skulpturer kan påminna om Giacomettigubbar men utgår i själva verket från mönstren som bildas längs flodens betongbankar av exkrementerna från den blå hägern. Long använder sopor från flodstranden som han klistrar ihop med papier-maché till dessa spöklika gengångare ur stadens materiella undermedvetna.

 

Så kan konstens eviga frågor laddas upp med samtida idéer om resursåtervinning, kretsloppstänkande och konsumtionskritik. Konstens materialitet är inte skild från världens. Uttryck som Longs och Caesars ger årets biennal en kärna av eftertanke, en tyngdpunkt som lyckas balansera den i övrigt rätt spretiga blandningen av lam institutionskritik, militant identitetskonst, trist pliktrepresenatation och absurdistiska stolleprov.

 

Galnast är Mika Rottenberg, som i en trälabyrint dukar upp en flerdelad filmberättelse om sex otroligt långhåriga systrar och deras osedvanligt ineffektiva lantbruksmetoder. Men längst kommer jag nog att minnas Amie Siegels fina, drygt två timmar långa filmmosaik om det försvunna DDR. På ett fascinerande sätt tvinnar den ihop Stasis ljusskygga verksamhet med den som bedrevs av mindre kända skuggfigurer i det östtyska samhället, som psykoanalytiker och hobbyindianer. Siegel tar sig förbi klichéerna och ger en bild av DDR-samhällets intrikata väv av beroenden och motståndsstrategier med relevans långt in i vår postkommunistiska tid. Historien känns plötsligt lika oviss som framtiden.