Anna Odell

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

Anna Odell: ”Rekonstruktion”

 

Dagens Nyheter, juni 2009

 

 

Om det är så att det viktiga i samtidskonsten inte är verket utan projektet; om det är så att utförandet kommer i andra hand, att det är idén som är det väsentliga, och så vidare – om det är så: ja, då måste Anna Odells omdiskuterade elevprojekt på Konstfack vara ett av de mest samtida konstprojekten någonsin.

 

När Odell genomförde sin kupp mot psykvården i slutet av januari var det fortfarande mer än tre månader kvar till vernissagen på Konstfacks elevutställning. Konstskandaler bygger visserligen ofta på att få har sett de verk som diskuteras – ändå är det ovanligt att det blir debatt om konst som faktiskt inte existerar. Det säger, menar jag, en del att vårens stora svenska konstdebatt nästan helt och hållet utspelade sig i konstens frånvaro.

 

Men nu finns verket, som bekant. Själv missade jag utställningen på Konstfack, och när jag nu ser den utvidgade version som visas på Kalmar konstmuseum blir jag överraskad av hur mycket konst det ändå är i det. I Kalmar har verkets skilda delar samlats i ett rum, med den dokumentära scenen från Liljeholmsbron i en stor projektion på den bakersta väggen, och resten av materialet grupperat utmed väggarna som kommentarer.

 

Det ger broscenen mer tyngd, vilket känns rimligt. Researchintervjuerna med psykologer och jurister, för att inte tala om inspelningen från utskrivningssamtalet, må vara hur fängslande som helst – men får en än mer ödesmättad ton när de som här ses i den blå slagskuggan från Liljeholmsbron. Kopplingen till en kristen offermytologi blir påträngande, i synnerhet som Odell här tillfört ytterligare en film, där hon ligger ”korsfäst” i en bältessäng och hör röster.

 

Denna film bryter det dokumentära anslaget i verket, vilket är intressant. Anna Odell har ju i debatten lagt sig vinn om att framhäva verkets journalistiska ambitioner – och många som recenserat det har mycket riktigt bedömt det på journalistisk grund. Själv tolkar jag journalistiken som en eftergift åt tidsandan: ungefär som när man förr betjänade sig av mytologiska motiv som förevändning för att skildra viktigare ting.

 

På samma sätt fungerar den journalistiska ramen hos Odell som en avledare. I en intervju i DN nyligen sade Kalmar konstmuseums intendent Martin Schibli att uppmärksamheten kring verket i sig höjer dess kvalitet. Det är naturligtvis nonsens: uppmärksamheten höjer nyhetsvärdet, men kvaliteten här har ingenting med nyhetsvärde att göra. ”Rekonstruktion” är inte ett reportage om ”den svenska psykvården”. Det är en personlig berättelse om ett övergrepp.

 

Därför är den nya filmen, ”Anna i bälte”, ett möjligen konstnärligt överflödigt men ändå viktigt tillägg. Med sin drömlika atmosfär och sina expressiva teatrala inslag reder den ut missförstånden. ”Är man på den sjuka sidan om man spelar sjuk?” frågar Anna oss från bältessängen. Ja: är en fejkad psykos också en psykos? Hur kan man vara så säker på vad som är verkligt? Anna Odell lämnar den frågan fullständigt vidöppen.