Annan konst

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

Annan konst

 

Dagens Nyheter, apr 2009

 

 

Det finns en annan konst. Man glömmer det ibland när man har tillbringat en tid i den globala samtidskonstens rusningstrafik, men det är sant. Den finns.

Tvivlar man ska man försöka ta sig till Göteborgs konstmuseum just nu. Utanför ingången ligger en månghövdad träddrake och vaktar, och inne i salongerna är det belamrat med kluriga sniderier, enorma plåtkameler, grovhuggna träkaniner och broderade berättelser. Det är som om man klev omkring på själva Konstens vindsförråd. Helt olovandes, och på egen risk.

En sann romantiker skulle väl säga att museet aldrig borde ha gjort den här utställningen. ”Annan konst” är ännu ett försök att ringa in, definiera, sätta fingret på de entusiaster som med jämna mellanrum tittar upp som ogräsblast i finkonstens rabatter. Omkring sjuttio konstnärer från Finland, Norge och Sverige med det enda gemensamma att de, med ett par undantag, aldrig blivit godkända av konstvärldens institutioner.

I alla fall inte förrän nu.

Men nu ståtar en av Jan-Erik Svennbergs hemsnickrade moskéer, hitforslad direkt från trädgården i Sala, på sitt podium i Västsveriges konstcentrum. Salin Mujcinovic, en annan moskébyggare, ses trängas bland sina modeller på Lars Tunbjörks bilder. Och från sin rullstol berättar Anna Casparsson om sina sagobroderier i en gammal svartvit film av Peter Weiss.

Banne mej om detta inte börjar likna riktig konst ändå.

Men bara nästan. ”Annan konst” går en besvärlig balansgång mellan respekten för å ena sidan dessa konstnärers konstnärlighet, och å den andra deras ”annanhet”. Mellan å ena sidan försöken att inkludera, och å den andra motviljan mot konstens ordningar.

Utställningen undviker således romantiska begrepp som ”särlingar” och ”outsiders”. Den undviker att fokusera på så kallad sjukdomskonst – även om den finns med. Den drar sig för ett etnologiskt ord som ”folkkonst” – vilket den gör klokt i, eftersom denna konst knappast är mindre individuell i uttrycket än någon annan.

Slutligen undviker den att ge dessa verk den konceptuella dödskyssen genom att inlemma dem som ett slags readymades i samtidskonsten. Det står befriande klart i denna utställning att det inte är ”samtidskonst” vi har att göra med. Det är något annat. Det talas om ”självlärda konstnärer”, något som å andra sidan inte heller är helt oproblematiskt. För liksom det finns självlärda konstnärer som är etablerade, skulle man nog kunna tänka sig även en utbildad konstnär som gör ”annan” konst.

Begreppsexercisen kan verka snårig, men är inte oväsentlig. Inför en utställning som denna är det trots allt svårt att undgå frågan vad det egentligen är vi ser. Så vad ser vi? Konkret kan det beskrivas som en konst som kännetecknas av ett ”oskolat” uttryck. Det grovhuggna i finländaren Timo Peltonens träskulpturer, utförda med motorsåg. Den nästan medeltida blicken hos Eila Leinos veddockor. De skeva perspektiven i ett blomsterstilleben av en okänd målare.

Men här gäller det att vara på sin vakt. Att något har ett oskolat uttryck betyder inte att det saknas en metod, en kunskap. Särskilt hos några av utställningens mer etablerade outsiders, ”Lim-Johan” Olsson och Primus Mortimer Pettersson, blir det tydligt att det även här är fråga om att ge gestalt åt en konstnärlig vision. Att kalla denna konst ”naiv” eller ”naivistisk” är därför okunnigt. Den är – återigen - något annat.

”Annan konst” blir en så fängslande utställning just för att den vågar släppa taget om begreppen, och på så vis tvingar frågorna om konstvärldens begränsningar till ytan. Varje människa är en konstnär, sade Joseph Beuys. Men det är inte riktigt vad det handlar om här. Vad det handlar om är snarare att varje konstnär är en människa: om ett försök att göra konstbegreppet lite rymligare än den snäva samtida diskursen tillåter. Och allra enklast gör man det förstås genom att kasta alla teorier överbord.

Nej, det håller inte i längden. Men för ett utopiskt ögonblick har jag en känsla av att få se konsten framträda helt ogarderad, i sin nakenhet. Ett ”mystrium”, som Kello, en av konstnärerna uttryckt det.