Konst eller civil olydnad

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

Konst eller civil olydnad

 

Dagens Nyheter, maj 2009

 

 

I en lokal notis i tisdags avslöjade Sydsvenskan att Kvarnby folkhögskola i Malmö anordnar en sommarkurs i civil olydnad. Kursen ges i samarbete med det antimilitaristiska nätverket Ofog, och berättigar till studiemedel. Folkpartisten Ewa Bertz, evigt känd för att ha krävt förbud mot utländska språk i Malmös skolor, har gått i taket och vill att skolan genast återbetalar sina statsbidrag.

 

So far so good. Som liberalpopulistisk politiker gör Bertz bara sitt jobb när hon på lokal nivå försöker blåsa upp något som påminner om vårens Konstfacksdebatt. Likheterna är onekligen slående: än en gång visar sig statliga utbildningmedel cirkulera farligt nära gränsen för det lagliga. Kursen på Kvarnby är tänkt att ”varva studier av fredsrörelser och militarism med praktiskt utåtriktat arbete” och enligt tidningen ser skolans rektor inga problem i om eleverna planerar aktioner under studietiden.

 

Till indicierna kan dessutom läggas att utbildningsledarna från Ofog har ett brottsregister som är större än både Anna Odells och Ivar Björkmans tillsammans. Tre av nätverkets aktivister dömdes nyligen till sex månaders fängelse för en aktion i mars, när de tog sig in på Saabs område i Linköping och avrustade ett par Jas-plan som stod färdiga att exporteras, troligen till Sydafrika eller Thailand.

 

Heta potatisar, kan tyckas. Ändå leder alltså avslöjandet i det här fallet bara till en tioradig notis på lokalsidorna. Medan det för Konstfacks del resulterade i en av årets våldsammaste mediestormar, fullt i klass med AMF-skandalen. Varför?

 

Vad beror det på att åtalet mot Anna Odell fick Aktuellt att vika bortåt halva sändningen åt nyheten, när fängelsedomen mot de tre Ofogaktivisterna tegs ihjäl? Hur kommer det sig att en konstskoleelevs fejkade psykos får medierna att tända på alla cylindrar, samtidigt som en högst verklig sabotageaktion mot vapenindustrin i stort sett förbigås med tystnad?

 

Kan det vara så att vapenexport anses vara ett oväsentligt ämne, medan psykvården däremot engagerar? Kan saken ha att göra med att Konstfacksgrejen utspelar sig i Stockholms innerstad, där Ofoghistorien istället tilldrar sig i landsortens medieskugga? Inget av det verkar särskilt troligt.

Skulle då skillnaden bara handla om att aktionen mot Saab i Linköping var rent politisk, medan den i Odells fall utgav sig för att vara konst?

 

Det verkar så.

 

Affären Odell är för mig ett ovanligt pedagogiskt exempel på hur samtida politisk konst ställer sig i vägen för just den politik den säger sig bedriva. Anna Odell ville få igång en diskussion om psykvården, men allt hon fick var en reaktionär, moralistisk konstdebatt. Ofogs aktivister ville ha debatt om vapenindustrin, men fick fängelse.

 

Här finns ett samband. Utan att vilja det, och ofta utan att förstå det, bidrar mycket av dagens så kallat politiska konst i själva verket till en avpolitisering av debatten. Larmet kring Odells psykos förklaras genom tystnaden kring Ofogs sabotageaktioner: en debatt kring dem hade helt enkelt blivit tvungen att handla om själva sakfrågan. Vem vet, kanske den rentav hade pressat fram en diskussion om vad som är det största brottet, aktivisternas sabotage eller Saabs vapenexport?

 

I Konstfacksdebatten däremot begravdes sakfrågan direkt i ett moras av estetik. Det är inte första gången det händer – och jag tror en viktig förklaring ligger i en allmän syn på konsten som ett verklighetens experimentfält, en ”frizon” där annars otänkbara överträdelser blir möjliga.

 

Det låter radikalt, men är egentligen en djupt konservativ föreställning. Konsten är ingen ”frizon”: dess frihet är nämligen inget värd om den inte också går att växla in i verklig, politisk frihet. Civil olydnad handlar djupast sett om att gestalta denna frihet – att göra klart att lagen, som allt mänskligt, faktiskt bara är ett provisorium.

 

/