Tankar om det löjliga i konsten

Eslövs Universitet

Universitas Esloviensis

 

Högskolan för perifer gentrifiering och aggressiv forskning

 

 

Tankar om det löjliga i konsten, Paletten 2006

 

När framtidens historiker ska sammanfatta vår tids konst kan vi vara säkra på en sak: den kommer knappast att förvåna. Precis som den fornkristna skulpturen i våra ögon speglar en tid när teokratiska värderingar tog över efter senantikens världsliga kaos; precis som renässansens centralperspektiv anses vittna om hur den tidiga kapitalismen började se världen med individens subjektiva blick och precis som vi idag kan börja upptäcka förbindelserna mellan nittonhundratalets abstrakta måleri och en tid vars mänskliga och ekonomiska relationer genomgick en snabb process mot just abstraktion – precis så kommer vår tids relationella och postkonceptuella konst att ses som ett avtryck av sin tid. Allt kommer att falla på plats: Ernst Billgrens ironiska folklighet visar sig ha fungerat som estetisk medicin i ett samhälle som behövde skyla över sina växande klassklyftor. Olafur Eliassons spektakulära ljusinstallationer speglar förstås en senkapitalistisk nöjeskultur där gränsen mellan konstens och säg, sportens stora arenor blivit alltmer flytande. Elin Wikströms sociala konst visar sig gestalta bilden av en tid där estetiska värderingar kommit att genomsyra varje vardaglig handling, och Jockum Nordström får väl stå för den nyautentiska reaktionen mot all denna gränsupplösning och kommersialisering.

Men inte nog med det. Också den alternativa konstscenen – graffitikulturen, den politiska feminismen, hackerkonsten – lär kunna ses som direkta reflexer av en samhällsform där estetikens värderingar behärskar all aktivitet, också den politiska aktivismen. Konstens pretentioner på autonomi, på sin förmåga att stå fri från tidens tendenser och skapa något tidlöst, ännu okänt, framstår i historiens ljus ofta som löjliga.

 

Vi lever i en tid som tycks besatt just av att fly undan ”historiens ljus”. Dagens samtidskonst är ett av de tydligaste uttrycken för en kultur som – förmodar jag – i rädslan att göra bort sig inför historien istället vänder den ryggen och insisterar på att vara helt och hållet närvarande i sin tid. För väldigt många i dagens konstvärld är alltså konstens historiska, tidsbundna karaktär inte ett dugg problematisk. Tvärtom, konstens tid är nu. Om den speglar den tid och det samhälle den uppstått ur är det så mycket som man någonsin kan begära.

För oss andra däremot – vi som fortfarande gärna vill tro att konsten har en förmåga att överskrida sin tids horisont, ja att detta rentav gör den till en viktig drivkraft i historien – för oss är det betydligt svårare. Anser man att denna kraft är det som skiljer konsten från den övriga upplevelseindustrin – inte så att varje enskilt konstnärligt verk nödvändigt måste lyckas i detta överskridande, men att också de som inte lyckas (det vill säga de långt flesta) kräver att bli förstådda utifrån föreställningen om denna förmåga. En föreställning som i sin tur kräver inte nödvändigtvis existensen av, men något slags begrepp om autonomi – anser man detta är det svårt att acceptera konstsynen i en tid som så eftertryckligt tycks vilja förpassa den sortens idéer till, som det ironiskt heter, historiens skräphög.

Varför? Kanske främst för att konsten, om den försvinner i den skepnad som vi vant oss vid, kommer att lämna ett stort tomrum efter sig. Självklart kan man föreställa sig en konst som opererar på det sätt som dagens samtidskonst gärna vill anse att den gör: en konst som klivit ut ur sina vita rum och ner från sina piedestaler, en konst som trivs i världen, mitt bland alla andra ting. Det är egentligen rätt sympatiskt. Man kan tänka sig att vi idag, som den norske filosofen Lars Svendsen skriver, kanske får nöja oss med en ”mindre” konst. En konst som inte i någon avgörande mening skiljer sig från det vi kallar design, journalistik eller reklam.

En sådan ”avveckling av konstbegreppet” – med Svendsens formulering – ser jag emellertid som problematisk. Av flera skäl: bland annat för att tanken rimmar ganska illa med hur många konstnärer idag ser på sin verksamhet. Finns det någon tydlig tendens i de senaste årens konst är det att långt fler konstnärer idag definierar sig själva i opposition till rådande förhållanden. Nittiotalets ironiska antikonst har följts av en allvarsam, stridslysten, moraliskt engagerad konst som knappast finner sig tillrätta som produktdesign eller bildproduktion. Det hindrar inte att designkonsten – eller vad man nu väljer att kalla dagens ”lilla” konst – upptar en viktig plats i dagens konstvärld, där den lyfts fram av inflytelserika kritiker och curatorer. Men den utgör långtifrån hela bilden.

Jag påstår inte att jag på nytt vill se konsten isolerad i sina vita rum och uppflugen på sina piedestaler. Men risken med en konstsyn som ensidigt bekänner sig till det användbaras, vardagligas och gränslösas ideal är att det inte blir mycket mer än så. Och frågan är vad vi då har för anledning att använda oss av begreppet ”konst” överhuvudtaget. En konst som sänker sina historiska anspråk, som inte utsätter sig för risken att i eftervärldens ögon verka löjlig, den kommer – på sikt – att smälta in i tidens myller av dagliga estetiska aktiviteter. Och i det ögonblick det sker blir ett trappsteg ledigt på den mänskliga behovspyramiden.

 

Om konsten i de former den framträder alltid står förankrad i historien, så är alltså dess existentiella anspråk allmänmänskliga. I grunden handlar de om att övervinna den mänskliga tillvarons begränsningar: livets korthet, individens isolering. Frågan är hur man idag ska kunna argumentera för att detta fortfarande är ett viktigt uppdrag – rentav argumentera för konstens autonomi, eller något ditåt – utan att det blir ett nymodernistiskt rop på ordning, en reaktionär käpp i konsthistoriens hjul? Är det till exempel realistiskt att som den danska författaren Solvej Balle föreslå att konsten skiljs från estetiken?

Jag tror dessvärre inte det. Det antropologiska konstbegrepp Solvej Balle argumenterar för i sin bok ”Det umuliges kunst” är onekligen elegant i sin analys. Konsten, hävdar hon, är i grunden något människan ägnar sig åt för att övervinna sina existentiella begränsningar; begränsningar som ytterst bottnar i upplevelsen att vara fast i ett jag, med en bestämd identitet i en bestämd kropp. Analysen är som sagt bestickande – men när den mynnar ut i en konstsyn som kräver stränga gränser mellan genrerna och en radikal utmönstring av hela den konceptuella traditionen (den är bara estetik) är det svårt att finna den särskilt praktiskt, det vill säga historiskt användbar.

Problemet med den konceptuella estetiken är, som jag ser det, inte främst antropologiskt. Problemet är att det konceptuella/institutionella konstbegreppet i princip är ”totalitärt” på så sätt att det inte tolererar något ”utanför”. I det ögonblick det gick från sin historiskt oppositionella roll till att bli det dominerande och vedertagna konstbegreppet förvandlades det därmed till det perfekta teoretiska smörjmedlet i den senkapitalistiska konsumtionsideologin. Med sina alltmer pliktskyldiga utnämnanden av ”icke-konst” till ”konst” har den sanktionerat, och i hög grad bidragit till att förstärka det ”skådespel” som Guy Debord beskrev redan i slutet av sextiotalet – och som i sin mogna postmoderna form resulterar i ett samhälle som i alla synliga delar följer konsumtionsvarans logik.

Att detta är en återvändsgränd borde vara uppenbart. Och allt fler konstnärer idag ser alltså problemet som politiskt snarare än filosofiskt. Ska dagens konst ta sig upp ur samtidsträsket måste den därför agera både radikalt och praktiskt. Just nu består uppgiften först och främst i att hitta mellanrummen, sprickorna i dagens allomfattande konsumtionskultur – att så gott det går utnyttja dem för att bilda celler för något annorlunda och, möjligen, historiskt framkomligt. I det arbetet kan förstås en konceptuell metod vara lika användbar som någon annan; det gäller bara att vara medveten om att idékonstens utpekanden i sig inte längre ”undergräver” eller ”osäkrar” något som helst. Det är INTE tanken som räknas.

Men framför allt: ska konsten åter länkas in på ett historiskt spår behöver vi en ny optik. Personligen tror jag den innebär ett steg i realistisk riktning – inte förstått som en återgång till en figurativ eller representerande tradition, utan mer som en starkare känsla för det konkreta livet och det praktiska, konstnärliga arbetet. Det handlar alltså inte så mycket om den konst som görs som om hur vi väljer att förstå den. Jag kan tänka mig en lång rad konstnärer som arbetar ”realistiskt” i den här meningen – och ännu fler som visserligen inte uttryckligen gör det, men vilkas verk med ett annat sätt att se också skulle ges en delvis annan innebörd. Det institutionella konstbegreppet gör oss blinda för andra tolkningar, och de utbrytningsförsök som görs blir därför, så länge detta konstbegrepp är aktivt, aldrig något mer än just försök.

En dyster bild alltså? Inte nödvändigtvis. Till slut kommer något av dessa utbrytningsförsök faktiskt att lyckas. Förmodligen blir den globala kapitalismens alltmer homogena världskultur en dag så omfattande att den inte längre klarar av att hålla samman. Sprickor kommer att uppstå. Antikroppar byggas upp. Det som nu verkar monolitiskt och klaustrofobiskt kommer att framstå som en värld av nya möjligheter. Den platsspecifika konsten, en gång lanserad som en reaktion mot modernismens anonymitet, har visserligen perverterats till en avancerad sorts kulturturism, en postmodernitetens platslöshet. Ändå är det bara i medvetandet om platsen som motståndet mot den kulturella utjämningen kan ta form. Samtidskonstens identitetsdiskussion, som alltför ofta bara speglar reklamens och den kommersiella kulturens illusionsnummer, kan komma att ges andra innebörder i en värld där vi blir alltmer medvetna om den existentiella och politiska motståndskraften i vad filosofen Peter Sloterdijk har kallat ”det utsträckta livet” – alla de beståndsdelar av mänskligt liv som inte låter sig komprimeras.

Så: visst kan vi desillusionerat tala om dagens internationella konstsystem som en spegelvärld till den globala ekonomin. Där ekonomin har sina slutna toppmöten, sina teoretiska rökridåer och sina frihandelsprinciper har konsten sina utbytesprogram, sin institutionella teori och sina biennaler. Sant, men det är bara halva bilden. Andra halvan utgörs – precis som i ekonomin – av en mängd konkreta och lokala aktiviteter; aktiviteter som samtidskonsten – likt kapitalismen – fortsätter att försöka rymma under sitt stora institutionella paraply. Tills det, en dag, spricker.

Själv kan jag tänka mig att det var en sådan sprickbildning vi bevittnade i höstas, när utställningen ”Konstfeminism” invigdes i Helsingborg. I en performance försökte aktionsgruppen ”JA!” tvinga värdinstitutionerna att skriva på ett kontrakt om jämlik könsrepresentation, något institutionerna förstås inte hade lust med. Aktionen var förstås politiskt hopplös – men konstnärligt desto mer betydelsefull, eftersom den så tydligt visade att det ändå finns en gräns som konstinstitutionen inte kan passera. Det finns, trots allt, ett ”utanför”. Med tiden kommer sprickorna i dagens konstsystem att avslöja en annan ordning – en ordning som egentligen funnits där långt tidigare, en ordning som redan nu börjar ta form men som vi än så länge inte har förmågan att upptäcka.

Framtidens historiker kommer att veta desto mer om den. Och för framtidens historiker är det trots allt konstens entreprenörer och karriärister, inte dårarna och bråkstakarna som kommer att verka löjliga. Romantiskt? Ni får se. Vad vi kan göra är att leta efter tecknen.