Juni 2016

Av någon anledning fick Sverige en nationaldag i samma historiska ögonblick som nationalstaten, enligt experterna, förlorade sin politiska betydelse. Jag vet inte hur man ska förstå den paradoxen – frågar man politikerna och experterna blir svaret troligen just att nationaldagsfirandet saknar politiskt innehåll och därför blir ett sätt att manifestera denna opolitiska betydelse. Att nationaldagen handlar om det som förenar, inte det som skiljer. Om kultur, inte politik. Om folkdräkter, kungligheter, fotboll och hiphop. Om samhörighet, inte konflikter.

En annan tolkning är förstås att nationalstatens förlorade politiska betydelse är starkt överdriven. Och att denna överdrift i sig är politisk – eftersom nationalstaten faktiskt än så länge kvarstår som den arena där vi som medborgare har något reellt politiskt inflytande. Det har sagts oändligt många gånger, men måste antagligen upprepas ända tills något händer: medan den ekonomiska makten sedan länge är global, så är demokratin fortfarande nationell. Om nationalismens återkomst i Europa är en följd av den insikten är den sannerligen ingen hoppingivande återkomst.

Idag är dagen efter midsommar. Svenska fotbollslandslaget har just åkt ut ur EM och i Storbritannien har folket oväntat röstat för att lämna EU. EM-fotbollens självklara, inkluderande nationalism och EU-omröstningens polarisering är på många sätt två sidor av samma mynt – nationen som å ena sidan gränsöverskridande gemenskap och, å den andra, politisk konfliktyta. Den förra utopisk men illusorisk, den senare en smutsig realitet. Kampen om den politiska och ekonomiska makten är sällan vacker, och idén om den nationella gemenskapen tjänar inte minst till att maskera brutaliteten. Ju hårdare maktkamp, ju mer intensiva motsättningar, desto viktigare blir myten om nationen.

Demokratin handlar därför om att föra dessa båda sidor närmare varandra. Göra själva maktkampens arena till grunden för gemenskapen. I oenigheten se enighetens fundament. Det svåra, och farliga, är att högernationalismens projekt ytligt sett kan se ut att handla om samma sak. Bara det att här är ordningen den omvända: myten om den nationella gemenskapen blir ett ramverk för att tolka de sociala motsättningarna – och kväsa dem. Skillnaden är givetvis avgörande, men det här kan ändå förklara hur den liberala retorik som vill skilja politiska konflikter från nationell gemenskap så enkelt kunnat sätta likhetstecken mellan högernationalismens projekt och den demokratiska vänsterns. Utan att vänstern riktigt lyckats hålla angreppen ifrån sig.

Vad göra? Kanske dags att åter ta till ett retoriskt motgrepp från en tid – vid förra sekelskiftet – då högerns fansmattrande nationalmyter på ett liknande sätt stod i kontrast mot en verklighet av skoningslös, social kamp. Och arbetarrörelsen markerade mot denna falska gemenskap genom att helt enkelt vägra låta sig inkluderas i nationalismens ”vi”. Dags med andra ord att sluta tala om ”vårt samhälle”, ”vår historia”, ”vår flyktingpolitik”. Överlämna ansvaret till dem det tillkommer.

Deras samhälle. Deras historia. Deras flyktingpolitik.

Och – ja, kan inte hjälpas – deras landslag.