Maj 2016. Tjernysjevskijs ”Vad bör göras?” lämnar mig med en känsla av att befinna mig på fel sida om historien. För bokens gestalter är framåtskridandets riktning otvetydig, det råder inget tvivel om hur frågan i romanens titel ska besvaras. Världen är full av sådant som bör förändras, och att göra det är i grunden en fråga om karaktär. Om världen ska förändras måste också människan förändras, och medan människan förändras, så förändras världen. Det ligger ingen logisk motsättning i detta, det är en naturgiven och självförstärkande process. Historia som en fråga om karaktärsdaning.

Årets förstamajfirande äger rum i plötslig sommarvärme. Hela veckan har vintern kämpat för att bita sig fast, med snålblåst, ideliga skurar av snöblandat isregn och temperaturer nära noll – så plötsligt exploderar våren som den alltid gör och demonstrationstågets röda fanor smattrar mot en sky av ljusgröna, nyutspruckna lövverk. Jag brukar tänka att första maj inte handlar så mycket om sakfrågor och konkreta paroller, att det väsentliga är den fysiska närvaro som manifesteras, våra knappt tusen mänskliga kroppar som rör sig framåt genom stadens stenlabyrint i en gemensam riktning, att det är detta som är viktigt – men det är klart att orden också betyder något. Vad vi kräver, vad vi tror bör göras.

För ett par år sedan gick jag i ett förstamajtåg där huvudparollerna var ”fler jobb” och ”billigare bussbiljetter”. Sådana paroller gör någon med en. Man kan förstå idén – tänk globalt, handla lokalt – men ändå: just första maj borde väl vara den dag när arbetarrörelsen har chansen att ge luft åt sina utopiska idéer. Istället för ”fler jobb”: arbetstidsförkortning och medborgarlön. Istället för ”billigare buss”: gratis kollektivtrafik. Ingenting som går att ordna nästa vecka, men på lite sikt och i en annan, bättre värld – fullt möjligt. Skillnaden mellan det dagspolitiska och det utopiska är att det utopiska förändrar tänkandet, gör oss medvetna om riktningen. Utopin förändrar oss som människor.

Skillnaden mellan vår tid och Tjernysjevskijs är inte vad som ”bör göras”; orättvisorna och fattigdomen, ojämlikheten och fördomarna – allt finns kvar, allt känns igen. Men medan Vera Pavlovna och de andra hjältarna i hans roman visste vart de var på väg, har vi förlorat den utopiska kompassen. Pilen pekar inte längre mot en annan produktionsordning, en omvälvning av maktförhållandena: den snurrar runt, pekar än hit än dit, mer stöd till elbilar, fler lärare i skolan, billigare bussbiljetter… Och man svänger med, så gott man kan. För vem vill vara emot?

Men alla dessa fina krav fungerar mest som lockvaror för något vi inte längre vet vad det är. Och under tiden utspelar sig de verkligt omvälvande förändringarna i politikens motsatta hörn. I USA tar Donald Trump hem den republikanska nomineringskampanjen. I Österrike är en kandidat från FPÖ några tusen röster från att vinna presidentvalet. EU mutar sina turkiska gränsvakter för att pressa tillbaka flyktingvågen. Och i Sverige röstar riksdagen igenom det skandalösa värdlandsavtalet med NATO, som innebär att det i praktiken inte längre spelar någon roll om man går med i pakten eller inte.

Men herregud: har det då någonsin spelat roll? Har inte alliansfriheten alltid varit ett spel för gallerierna? Precis som elbilarna får oss att oroa oss lite mindre för klimatförändringarna, och skolsatsningarna får oss att tro att klassklyftorna går att fixa? Det är så lätt att bli cynisk. Så lätt att tro att ord inte betyder något.

För det gör de inte heller. Om man inte tror det.